Therese och Enhörningarna, del 2!

Denna Saga Ägs och Beställdes av Therese- med Särskilda Önskemål,

tack för att jag får publicera den!

Therese och Enhörningarna.

Fortsättningen:

Dörren gled upp och hon stod i dörröppningen alldeles stilla.

Det var ju inte klokt! Där fanns inget rum alls- där var ju en äng!

En äng som var alldeles grön av friskt gräs!

Men detta var ändå inte det som var mest fantastiskt!

För där fanns också Enhörningar. Alldeles riktiga, levande Enhörningar!

Och inte bara en, utan många! De gick helt lugnt omkring och betade gräs i solskenet!

Therese såg sig osäkert över axeln.

Där såg hon sitt välbekanta rum,

som hon kunde nästan varje centimeter av utantill.

Och genom fönstret syntes inte mycket, för det var ju mörkt ute.

Men inte här mitt framför henne! Här var det ljust som mitt på dagen.

NU var Therese rädd. De närmaste enhörningarna hade slutat beta

och såg på henne med hotfulla blickar.

Och där, nästan längst bort såg hon sin Enhörning-

alltså den som brukade vara en stor bild på väggen! Vad skulle hon nu göra?

Hon kunde knappt tro att det hon var med om var sant.

Fast om det ändå var det, så ville hon ju gärna bli vän med i alla fall en av Enhörningarna!

Var hon en jungfru? Hon var ju en ung flicka.

Men fungerade det där med jungfru och tama Enhörningar på dem som var riktiga,

eller var det bara i sagorna? Det fanns ju bara ett sätt att ta reda på det!

Therese tog ett försiktigt steg ut på gräset.

Hon hade bara fötter och nog kändes gräset verkligt alltid.

Lite kille-kill och lite kallt. Hon tvekade.

De flesta Enhörningarna såg nu rakt på henne.

Några hade kommit allt närmare. Långsamt och läskigt.

Och deras blickar var inte vänliga. De var hårda och arga.

Det var ögon som sa ”Passa dig noga! Vi är inte att leka med!”

Hon tänkte på det sagorna sade om Enhörningar.

Hur farliga de sades vara, fast så fantastiskt vackra.

Bara en sak kunde tämja dem. Eller rättare sagt bara en slags personer.

Jungfrur. Räknades Therese själv som en jungfru?

Räckte det med att hon var en ung flicka, eller var det något mer som krävdes?

Hur kunde ens Enhörningarna veta utifall hon var en jungfru eller inte?

Ja, det fanns ju ett gyllene tillfälle att ta vara på det nu!

Men detta kunde omöjligt vara på riktigt! Det var ju precis som i en saga.

En ganska otäck saga. Fast om det nu VAR en saga,

då MÅSTE det ju också vara en dröm!

Och i drömmar gjorde man sig som sagt inte illa i verkligheten.

Alltså kunde hon ju pröva riskfritt.

Nåja, hon hade ju vågat ta ett steg ut i detta drömlandskap.

Då kunde hon lika väl gärna försöka ett par till.

Therese tog några försiktiga steg till.

Vissa av Enhörningarna närmade sig också ännu mer.

Hon kunde känna lukten av dem.

De luktade nästan som hästar, fast liksom renare på något vis.

De gnäggade lågt, men det lät nästan som om de morrade.

Ett par av dem visade tänderna.

De såg betydligt mer vassa och spetsiga ut än en hästs tänder brukade.

Mer som vampyrtänder faktiskt. Flickan ville gärna säga något om hon inte var farlig

och att Enhörningarna inte behövde försvara sig eller så,

men inte ett ljud kom över hennes läppar.

Det spelade ingen roll om detta var på riktigt eller inte.

Hon var rädd på riktigt så det räckte!

Plötsligt satte den största Enhörningen av i galopp- rakt emot henne.

Det var den som funnits på affischen.

Det stora djuret sänkte sitt huvud och tycktes sikta med det jättelika hornet.

Siktade rakt mot henne! Therese ville springa därifrån tillbaka in i sitt rum!

Stänga dörren och hoppa ner i sängen! Somna om och sedan vakna upp ur drömmen!

Men hon kunde inte. Flickan stod som fastfrusen

och stirrade rakt på det stora hornet som kom rusade i full fart rakt emot henne!

Om hon hade kunnat hade hon säkert skrikigt högt av rädsla,

men nu var hon så rädd att hon inte kunde röra en enda muskel.

Den stora Enhörningen skulle utan tvivel spetsa henne, sådan tur då att det bara var en dröm!

Snart skulle hon vakna med bultande hjärta och sucka av lättnad

över att det trots allt bara var en mardröm!

Om det ändå bara inte verkade så verkligt!

Hon både såg, hörde och kände allt precis som om det faktiskt hände på riktigt.

Just precis innan det stora spetsiga hornet skulle genomborra henne,

tog Therese instinkt för att överleva över, i stället för rädslan.

Hon vräkte sig snett bakåt och föll tillbaka in i sitt rum.

Knäna slog hårt i golvet, men hon kände det knappt.

Och därefter slog händerna i.

Fast de hamnade på mattan fick smällen tänderna att slå ihop med ett obehagligt ”klick” ljud!

Och på tal om ljud hörde hon något som sniffade.

Sakta vände hon blicken upp mot sniffet och såg rakt in i den vackra,

men farliga Enhörningens ögon. Den luktade på henne!

Och den verkade inte ens upprörd längre, bara nyfiken.

Den väldiga hornprydda hästlika varelsen stack in sitt stora huvud

genom dörröppningen och sniffade noggrant på hela flickan.

Det kittlades! Mycket! Hon småskrattade.

Bakom den nyfikna Enhörningen kunde hon se fler trängas

och vilja komma fram.

När den största Enhörningen till sist var nöjd, lät den de andra få komma fram.

Snart hade hon börjat klappa och klia flera av de övriga Enhörningarna.

”Jag är en jungfru!”, tänkte hon förtjust. Och nu var de alla som tama!

Therese lyckades på så vis bli god vän med alla Enhörningarna,

men bäst tyckte hon nog ändå om den största.

Det var den vackraste och kom även att bli den snällaste.

Det var nämligen inte sista gången, utan bara den första, s

om hon kunde träffa sina nya vänner.

Det kom fler tillfällen då hon kunde besöka dem, eller de henne.

Oftast hände det när de övriga i huset låg och sov, men någon gång på dagen också.

Vid något tillfälle då inte alla andra var hemma, eller hon hade hela övervåningen för sig själv.

Therese visste alltid när det var dags för en ny lek och ett nytt mys tillfälle med Enhörningarna.

Det började alltid med att hon kunde höra deras gnägganden

och sedan kunde hon se att bilden på väggen saknade sin stora Enhörning.

Ibland gick hon ut genom dörren och fann då alltid att den ledde in till deras värld.

Och ibland kom någon eller några av dem in genom dörren själva.

Det var ju inte så konstigt att de kunde öppna hennes dörr- de var ju magiska varelser.

Therese upplevde många trevliga och några spännande saker tillsammans med sina Enhörningar.

Men det får jag spara att berätta om till ett annat tillfälle.

Nu är nämligen orden i denna saga slut!

© Patrik Ek,  2011 & 15.

www.succek.com

Therese och Enhörningarna!

Denna Saga Ägs och Beställdes av Therese- med Särskilda Önskemål,

tack för att jag får publicera den!

Therese och Enhörningarna.

Av Patrik Ek.

Det var en gång en ganska stor flicka som hette Therese.

Hon var elva år gammal och mycket söt och snäll.

Hon bodde i ett hus tillsammans med sina bröder, mamma och reservpappa.

Therese var väl i stort sett som de flesta unga flickor.

Alltså hon tyckte om rosa och lila. Och hästar förstås.

Hon hade många hästbilder i sitt rum.

En av dem var jättestor. Det var en sådan där fototapet som det kallas.

Fast egentligen var det ingen riktigt häst på den stora bilden.

Det var en Enhörning. Therese tyckte förstås mycket om Enhörningar också.

De hade ju mycket gemensamt med hästar.

De var lika vackra och såg väldigt lika ut, fast hästar hade förstås inga horn.

Enhörningar hade ju som namnet säger ett horn i pannan.

Sagorna berättade ofta att Enhörningarna var magiska.

Och att de var ganska farliga. Men att de kunde bli tama

och snälla om de fick träffa en jungfru.

Vad den ganska stora flickan visste så betydde nog det en ung flicka, som hon själv kanske.

Nu var det så att just Therese hade en ganska annorlunda reservpappa.

Han skrev nämligen sagor och det gjorde ju inte alla pappor.

Varken vanliga eller reservare.

Och därför så bad Therese honom att skriva en saga om Enhörningar.

En saga där hon själv fick vara med och träffa dem! Och det lovade han att göra.

Sedan gick tiden och då och då kunde Therese se att hennes reservpappa satt och skrev.

Hon kunde då fråga ifall han höll på att skriva hennes saga.

Först sa han att det hade han inte hunnit börja med.

Han hade så många andra sagor att göra först.

Therese reservpappa sålde nämligen även sina sagor.

Flickan gick så klart i skolan och det tyckte hon mycket om.

Där hade hon flera vänner, men tyvärr fanns det ju sådana hon kunde bli osams eller bråka med också.

En dag hände det något som Therese tyckte var något alldeles särskilt speciellt.

Hon fick nämligen lov att köpa sig en alldeles egen liten mini knä dator,

en laptop och det blev hon verkligen glad för.

Nu kunde ju hon också skriva sagor på samma sätt som sin reservpappa!

 Fast kanske inte även sälja dem. För det fick väl inte barn göra?

Jobba med något på riktigt?

Fast han sa att hon kunde få sätta ut det hon skrev på hans hemsida om hon ville.

Det hade hon kunnat får göra innan med kortare saker hon skrivit.

Och eftersom hon själv hade Facebook kunde hon ju också sätta ut sina sagor där med.

Therese fick fullt upp med att själv skriva om dagarna,

när hon inte gick i skolan eller pysslade med något annat roligt förstås.

Hon tyckte nämligen mycket om att pyssla också.

Klippa och klistra och rita och greja.

Men så rätt var det var så frågade hon igen hur det gick

med hennes saga som skulle handla om henne.

Då sa hennes reservpappa att han hade börjat med den!

Detta fick Therese att börja fundera och fantisera om hur sagan kunde vara.

Hon visste ju att fantasin hos denne sagoskrivare kunde få väldigt spännande

och märkliga sagor att växa fram på papperet.

De här tankarna följde med flickan hela resten av dagen.

Och till och med ända in i hennes drömmar.

Hon hade funderat på ifall han skulle berätta om att hon levde på den gamla, gamla tid då det fanns Enhörningar.

Alltså på låtsas. Eller om de kunde bli framtrollade på något vis.

Kanske skulle Therese i sagan resa till ett främmande land där det fanns Enhörningar.

På riktigt. Och detta började hon även att drömma om.

Natten gick sin gilla gång  och hon drömde spännande drömmar ända tills… hon plötsligt vaknade!

Therese satte sig spikrakt upp i sängen. Vad var det?

Hade hon inte hört ett ljud som väckte henne?

Hjärtat kändes som om det slog lite hårdare än vanligt.

Jo hon var nog lite, lite rädd. Någonting hade väckt henne.

Fast det var säker bara något ljud från hennes sovande bröder.

Eller så var det någon av dem som gått upp på toaletten.

Hon såg bort mot sin stängda sovrumsdörr.

Det lyste kring dörrkanterna.

Jaha, då var det väl alldeles säkert en bror som var uppe.

Fast nu hördes det inget. Therese satte sig på sängkanten

och tänkte att hon kanske också skulle gå på toan,

nu när hon ju ändå var vaken.

Det var ganska mörkt i rummet.

Lampan på gatan utanför fönstret måste vara sönder,

för den lös inte mycket. Bara svagt.

Det var lätt att få för sig saker  och böja fantisera när man såg lite så där halvdåligt i mörker.

Hon tog på sina glasögon och tittade på klockan.

Mitt i natten.  Hästbilderna i rummet såg nästan ut att röra lite på sig,

fast det var väl bara inbillning.

Sedan tittade hon på den jättestora bilden av Enhörningen.

Och där blev hon sedan sittande en lång stund och bara och stirrade.

Therese kunde inte tro på sina egna ögon: Enhörningen var borta!

Det var ju omöjligt!  I så fall måste man ju riva ner hela tapeten

och DET hade verkligen synts! Men tapeten var kvar.

Landskapet som brukade synas i bakgrunden av Enhörningen var också kvar.

Plösligt hörde hon ett högt ljud och förstod med en gång

att det måste vara det som hade väckt henne!

Det var ju en gnäggning! En hög och tydlig gnäggning!

Therese sträckte sig snabbt efter sin väckarklocka.

Den var lite kul,  för den gnäggade i stället för att ringa.

Hennes yngsta bror hade en som kväkte som en groda.

Fast hon visste att batterierna var slut.

Dessutom var alarmet avstängt,  precis som hon egentligen trodde att det skulle vara.

Detta var ju inte klokt! Ok, det måste vara en häst utanför och alldeles i närheten.

Och med tanke på hur högt den gnäggade, så borde någon mer i familjen ha hört den.

Definitivt, man fick ju vara döv för att inte höra det!

Ett skrapande ljud hördes med ens utanför hennes sovrumsdörr.

Vad var nu det då? ”Vem är det?”, sa Therese så högt hon vågade.

Dels ville hon inte väcka någon som kanske ännu sov

och ärligt talat var hon rätt så rädd nu också.

Vem skulle inte varit det? Inget svar kom, utom en lätt duns mot dörren.

Nej, nu fick det räcka! Rädd, eller inte- nu måste hon bara se vad som hände därutanför.

Tyst- var det inte en låg gnäggning? Jovisst var det väl det!

Flickan gläntade försiktigt på sovrumsdörren och kikade ut i springan.

Nä! Nu måste hon väl ändå drömma!

Det såg ju ut som om det var gräs på golvet i rummet utanför dörren.

Hon öppnade lite till. Okej, om det nu ändå var en dröm, så var det ju ingen fara.

Man kunde ju inte råka illa ut på riktigt i en dröm!

fortsättning följer…

© Patrik Ek,  2011 & 15.

www.succek.com

Jag kommer aldrig att skriva en kokbok!

No-Cookbook-300x247

Jag kommer aldrig att skriva en kokbok!

Ska du bli publicerad i dag av någon av de stora förlagen är det en fördel om du är en kändis.

Det är dessutom ännu mer positivt om du kan tänka dig att skriva en kokbok.

Även om jag nått en väldigt stor publik, tror jag inte kunna räkna mig som kändis.

Och även om jag vore tillräckligt känd, så skulle det inte bli någon kokbok.

Dels anser jag inte att mig kunna laga mat som verkligen blir god

och dels har jag inget intresse för matlagning.

Nu tror jag ju egentligen inte detta hade setts som ett hinder från ett förlags sida.

Inte om jag var tillräckligt känd.

Men från min sida däremot.

Jag har funderat en hel del på vilken slags författare jag är, har blivit och kan komma att bli.

Att bli en storsäljande bestseller inom fiktion är kanske inte det mest troliga.

Lite speciellt med tanke på att det var just DÄR drömmen började.

Däremot att bli en inspirerande författare,

som kanske kan räknas in bland fakta,

men definitivtbland verklighten

Har jag inspirerat någon är det fantastiskt och med flera är det överlyckligt!

© Patrik Ek 2016.

www.succek.com

Dennis och Rex, del 2!

Dennis och Rex

av Patrik Ek.

del 2 av två.

denna saga är Dennis egen, tack för att jag får publicera den!

Där låg något gråaktigt, med vita fläckar.

Ganska stort, större än Dennis båda händer.

Och kände en svag lukt, som av ett ljus som man precist blåst ut.

Detta var så spännande att han glömde att vara rädd.

Dennis sträckte in både händerna och drog försiktigt ut något som liknande en sten,

men som uppenbarligen inte var det. Ett ägg!

Ett som var betydligt större än äggen som hans mamma kokade ibland.

Definitivt ingen kyckling i det! Och det var ännu lite varmt.

Trots att han visste att det var omöjligt, så var han ändå säker på sin sak.

Detta var verkligen ett drakägg!

Det spelade ingen roll att drakar inte fanns på riktigt,

för det här ägget fanns i alla fall. Om han inte drömde alltihop förstås.

Fast det ville han inte tänka på, det var ju inget roligt!

Han strök försiktigt med handen över den gråvita ytan,

det kändes mjukt och hårt på en och samma gång.

Hur kom drakägget in i lådan? Och vanför?

Dennis försökte dra ut lådan helt och hållet igen, men det gick inte.

Hålet på undersidan hade pressat ut träet i botten på lådan så det stod ut som en tratt ungefär.

Han tog ut den lilla traven med rollspelspapper.

Det skulle inte vara lätt att spela mera med dem.

Hela traven var söndertrasad från undersidan och upp till det näst översta pappret.

Och dessutom lite bränt i kanterna på det understa pappret.

Jaha, det var ju inte lite konstigt och fantastiskt.

Ägget hade kommit ramlande rakt ur rollspelets sagovärld.

Bokstavligt talat! Det var ju inte riktigt klokt!

Men Dennis hann inte tänka mer på det,

för han hörde att mamma och låtsaspappa var på väg in utanför dörren!

Fort! Han måste gömma undan ägget!

För om de vuxna såg det skulle han kanske inte få ha kvar det!

De kanske inte ens skulle tro på att det var ett riktigt drakägg!

Snabbt slank det in under kudden!

Men, det såg inte riktigt klokt ut, så han svepte över täcket!

Som tur var lade ingen märke till att det var rörigt i sängen.

Och då brukade faktiskt Dennis ha bäddat och fint.

När god- nattningen var färdig kröp han upp i sängen

och flyttade drakägget så det hamnade i knät under täcket.

Han log för sig själv! Tänkt så lyckligt lottad han var!

Hans största önskedröm hade gått i uppfyllelse

och då var det egentligen inte möjligt att det skulle kunna hända,

fast det hade gjort det i alla fall!

Dennis låg länge och höll om sitt stora ägg, innan han till sist somnade.

Han sov gott och drömde om att det föddes en stor röd drake ur ägget.

En drake som blev hans bästa vän.

Och sedan vaknade han.

Det var morgon igen och han hade vaknat tidigt.

Tidigare än alla andra i huset.

Det första han gjorde var att sträcka sig efter drakägget,

men han kunde inte hitta det!

Dennis letade igenom hela sängen- inget ägg!

Förskräckt for han upp ur sängen-

tänk om han hade drömt alltihop- det vore ju bara så typiskt!

Han letade under sängen, utan resultat och sedan sökte han genom hela sitt rum.

Inget drakägg någonstans!

Dennis ville skrika och svära- han var så in i vassen besviken!

Men han ville ju inte väcka de andra, så han bara stod där.

Och då hörde han ett konstigt ljud. Ja, inte så konstigt egentligen.

För det lät som om någon snarkade och det var ju inte han själv.

Ändå lät det precis som om någon hade legat och snarkat inne i rummet.

Läskigt! Det måste ju komma utifrån,

han råkade bara höra det väldigt tydligt, inte sant?

Dennis såg på klockan, det var ännu rätt så lång tid kvar tills det egentligen var dags att gå upp.

Han hade en sådan där halvhög våningssäng

och fick alltså klättra upp för en stege för att komma upp i den.

Och det var när han gjorde det som han såg att det fanns något inne i lampskärmen i taklampan.

En liten skugga! Dennis skyndade sig upp i sängen och ställde sig på tå.

Det låg en liten röd drake och sov där uppe i lampskärmen.

Han var tvungen att hålla för munnen för att hålla tillbaka ett glädjeskrik- så glad blev han!

Dennis bestämde med en gång att det skulle heta Rex.

Men så kom han att tänka på vad det var för dag- en skoldag!

Han kunde ju inte lämna drakungen kvar hemma ensam hela dagen!

Men å andra sidan kunde han ju inte gärna ta med lilla Rex till skolan heller.

Hur skulle han kunna ha honom gömd där? Draken måste väl äta och dricka också? ¨

Skulle han kanske låtsas vara sjuk och få vara hemma från skolan för att passa sin drakbaby?

Men så kunde han ju inte heller hålla på i längden. Detta var verkligen knepigt!

Han började undra hur mycket trevligt det egentligen var att får en sådan här önskedröm uppfylld.

Skulle han kunna berätta det för någon, som kunde hjälpa honom?

Inte sina syskon i alla fall, inte till en början. De skulle bara bli avundsjuka och kanske skvallra.

Och inte för mamma, hon tyckte ju inte ens om ödlor,

så man kunde ju bara gissa vad hon skulle tycka om en riktig drake.

Inte bra i alla fall. Hur var det med hans låtsaspappa då?

Han hade ju mycket fantasi och var på många sätt olik de flesta andra vuxna som Dennis kände.

Kanske. Han suckade. Det gick inte att lösa allt på samma gång.

Det fick bli till at ta en dag i taget. Först denna.

Och han vågade varken lämna Rex hemma själv eller ta med honom till skolan.

Alltså- dags att bli sjuk! Ont i magen? Nej, det gick ju över.

Det fick ju vara något som kunde ge en ursäkt till att vara hemma flera dagar.

Så att han hann med att hinna på något riktigt bra sätt att ta hand om den lilla draken.

Den snarkade och rörde på sig i sömnen. Bara ingen hörde det!

Det måste ju bli varmt därinne i lampskärmen, men det gillade väl en liten drakunge.

Dennis undrade om den kunde spruta eld.

Eld och varmt- aha! Feber var ju bra!

Han började ta på sig en massa kläder och kröp sedan ner under täcket igen.

Han stäckte sig efter en filt som hängde på sängkanten. Det var förstås drakar på filten.

Han log och sneglade upp mot det lilla snarkande sagodjuret.

Efter en stund var han så varm att svetten bokstavligt talat rann om honom.

Då stoppade han tillbaka alla kläder och gick för att söka upp sin mamma.

Dags för ”showtime”. På scenen idag: feber!

Han var förstås lite orolig för att bluffen skulle bli genomskådad, men det gick ganska lätt.

Eftersom Dennis kom och väckte sin mamma så tidigt så klagade hon mest på att bli väckt så tidigt.

När han sedan sa att han var så varm och inte mådde bra, så blev hon istället orolig.

Det blev snabbt bestämd att han skulle få bli hemma från skolan

och att reservpappa Patrik skulle vara hemma för att passa honom.

När Dennis gick tillbaka till sitt rum för att låstas gå och lägga sig och må dåligt var han nöjd.

Detta skulle nog komma att lösa sig.

Han skulle berätta vad som hänt för Patrik så snart de var helt ensamma.

Sedan skulle de lösa problemen tillsammans.

För visst kunde han vara säker på att få förståelse

för att vilja behålla en äkta drake från en vuxen

som ibland nästan var som ett barn själv?

Men hur detta sedan gick för du läsa en annan gång, för nu är orden i denna saga slut!

© Patrik Ek, SuccéK.com 2011 & 14

http://www.succek.com

Dennis och Rex!

Dennis och Rex

av Patrik Ek.

del ett av 2.

denna saga är Dennis egen, tack för att jag får publicera den!

Dennis hette en cool kille som bodde i ett hus tillsammans med sina syskon,

sin mamma och låtsaspappa.

Han hade en store- och en lillebror samt en storasyster.

Dennis hade också två rikligt bra kompisar som han både lekte och spelade data med.

Han hade även ett särskilt intresse.

Dennis tyckte väldigt mycket om drakar.

Han tyckte de var både snygga, grymma och coola-

till och med lite söta i vissa fall.

Den här killen hade förstås ganska mycket drakar på sitt rum.

Både på väggarna och olika modeller eller prydnadssaker.

Bland favoriterna av dessa saker fanns några drakägg.

Inga riktiga givetvis, utan låtsas.

Men de såg väldigt verkliga ut!

Dennis brukade ibland låtsas att de var riktiga

och att det som genom ett under föddes drakungar på hans rum.

Det hade varit så häftigt om det verkligen hade hänt!

Även om han så klar förstod att det var omöjligt,

så önskade han det i alla fall.

Detta hände också i verkligheten.

Nåja, i alla fall nästan.

Under en lång period spelade han nämligen rollspel med sin storebror och låtsaspappa.

Det här spelet hette ”Drakar och Demoner”

och där spelade Dennis en dvärg som hette Oxs Achsodd.

En gång under sina spännande äventyr mötte Oxs

och hans kompis alven Legonir Månesköld en ondskefull ande.

Denna ande hade ställt till mycket elände,

men de hade lyckats ge den något som den tyckte var värdefullt.

Den lovade att uppfylla deras önskningar i utbyte.

Då önskade så klart Oxs, alltså Dennis,

att han skulle få en egen tam drake!

Och mycket riktigt så stötte han på ett äkta drakägg,

men det skulle visa sig kräva många uppoffringar att få behålla det.

Anden var ju som sagt ond!

När detta hände i spelet fantiserade Dennis mer än vanligt

över att det skulle hända i hans riktiga liv!

Det hände att han vaknade mitt i natten

och var helt säker på att han hört ett konstigt ljud.

Och sedan hörde han det igen!

Det lät precis som om något knakade, knäckte rent av!

Då for han ur sängen för att se om det var drakaggen kläcktes!

Fast det var det ju aldrig.

Det måste vara som han hade drömt!

Tiden gick vidare och andra drömmar kom och gick,

till exempel en om att han fick ett riktigt ägg med drakbaby i på sin födelsedag.

Och i spelet lärde sig Oxs att hantera en svårskött ung flickdrake.

Både Dennis och hans storebror brukade verkligen se fram emot de kvällar

när det var dags att låtsas som om världen med monster, riddare och trollkarlar var verklig.

Efter varje spelomgång fanns det dessutom alltid en massa att diskutera eller fråga om,

så på det viset räckte fantasivärlden till lite extra in i den riktiga.

Men sedan var ju allt som vanligt igen.

Och det fanns ju så mycket annat att tänka på.

Som det senaste spelet som kompisen skaffat sig

och när Dennis kunde komma hem till honom och spela det, exempelvis.

Och varannan helg var Dennis och två av hans syskon hos sin riktiga pappa.

Där var det mycket som var annorlunda mot hemma.

Pappa hade både katter och hund.

De kunde man ju både leka och mysa med.

Det hade gått en tid sedan han senast spelade rollspel och ens tänkt på drakar.

Och det var just en sådan gång när Dennis varit hemma hos sin pappa och kommit hem igen.

Det var alltså söndag och han skulle snart gå och lägga sig. Det var ju skola dagen därpå.

Då hörde han ett tydligt skrapande ljud.

Dennis tänkte först att det var antingen storebror eller lillebror

som lekte med något som lät ”skrap- skrap”.

Bägge två var rätt bra på att för olika slags oväsen.

Vår coola kille satt och tittade på god natt film.

De gjorde han och syskonen nästan alltid innan de skulle lägga sig.

Det var väl ungefär som god natt saga, fast i filmform.

Snart var alltså Dennis försjunken i filmen igen.

Då hördes ljudet en gång till, fast högre!

Det var inget tvivel om att det kom från hans eget rum.

Vad var det? Inte kom det från filmen i alla fall.

Där var det en actionscen just nu.

Bilar som sprängdes, folk som skrek, skott som avlossades.

Inget skapande alls, bara höga ljud.

Han satte filmen på paus och just då kom ljudet igen.

Det verkade komma från hans skrivbord.

Det var väl ingen råtta eller mus där? Blä!

Fast å andra sidan kanske den var söt och om han var försiktigt

kanske han kunde ha den som husdjur.

I hemlighet. Hans låtsaspappa var nämligen tråkigt nog allergisk mot pälsdjur.

Fast Dennis kunde ju inte hjälpa om det hade flyttat in en mus i hans rum.

”Knak- knak, prassel- prassel”, lät det plötsligt.

Och sedan skapade det igen.

Dennis sneglade förhoppningsfullt upp mot skrivbordshyllan,

men hans låtsas drakägg var förstås fortfarande bara på låtsas.

En råtta eller mus var ingen drake hur mycket man än önskade det.

Men var kom då ljudet ifrån- exakt?

Han lyssnade noggrant. En alldeles för lång stund var det nästan helt tyst.

Det enda som hördes var ljuden som utifrån övriga huset.

På andra sidan av Dennis rumsdörr.

Och de ljuden var dämpade av dörren.

Han hade precis bestämt sig för att han inbillat sig,

eller kanske somnat och drömde.

Då hördes både skrapandet, knakandet och prasslandet på nytt!

Och inte nog med det- en av skrivbordslådorna rörde på sig!

Hela lådan darrade så mycket att den närapå gled ut av sig själv!

Och nu blev Dennis riktigt rädd!

Det var ju en sak om overkliga grejer hände på låtsas,

men i verkligheten var det något helt annat.

Trots det, kunde han inte låta bli att dra ut skrivbordslådan.

Den rörde sig i handen hit och dit.

Så var den öppen! En liten bit.

Försiktigt kikade han in.

Där inne låg en trave papper. Och lådan hade slutat röra sig.

Tyst igen. Dennis drog ut lådan helt och hållet.

Han visste mycket väl vad det var för papper.

Det var de som hörde till Rollspelet.

De beskrev det viktigaste man behövde veta om hans dvärg för att kunna låtsas vara honom.

Men vad var det då som lät?

Det fanns inte så mycket annat i lådan. Lite småsaker bara.

Han ryckte på axlarna. Han började nog bli hemskt trött

och visste inte vad som var dröm eller verklighet längre.

Då rörde sig det översta pappret!

Det liksom slingrade sig och bullade till sig ungefär på mitten.

”Prassel- prassel.”

Sedan rörde det sig lite fram och tillbaka.

”Skrap- skrap!” låg stilla lite. Och ”knaaaaaak” och ”brak”!

Det lät precis som lådan gick sönder i botten.

”Duns!” Något ramlade ner i golvet rakt under lådan som han stod och höll i.

Dennis rörde sig inte ur fläcken. Hela han var på helspänn.

Dels vågade han inte röra på sig, för vad skulle då hända?

Och dels väntade han sig att någon när som helst skulle komma in genom dörren

och fråga vad det var som gick sönder. Men ingen kom.

Och vad var det som hade ramlat ner på golvet?

Det var något som var tungt nog att låta ”duns”!

Dennis väntade en stund till, men inget hördes.

Han släppte försiktigt lådan, jo den satt konstigt nog snällt kvar på sin plats.

Och sedan lade han sig sakta platt på golvet och kikade in under skrivbordet.

fortsättning följer…

© Patrik Ek, SuccéK.com 2011 & 14

http://www.succek.com

Kurragömma och Kängsnören, del 2!

Kurragömma och Kängsnören:

del 2 av två.

”Har hela regementet blivit som tokiga! Inte skratt- KATT! De liknar lodjur, fast de är mycket mindre!” Björnen såg lite skamsen ut.

”Jaså på så sätt. Jag tror jag hör lite dåligt. Jag är nog inte så klok heller är jag rädd”, men så sken han upp.

”Ni kunde ju fråga gamle Bröl, han vet allting!” Hunden skrattade igen ”Ha, ha vilket roligt namn!” Lysmasken gav honom en bister blick och vände sig åter till Björn. ”Vem är denne Bröl och var hittar vi honom? Nå, tala ut!” Var visste inte björnen, men däremot att det var en stor, gammal och klok älg som hette Bröl. De förstod att det inte var så mycket att välja på.

De fick ta och leta efter både kattungen Fiska och älgen Bröl på samma gång.

De tackade björnen för hjälpen och traskade vidare. Ja, det vill säga att Åskar snarare skuttade fram på hundvalpars vis och Tyst Larsson marscherade på sitt högljudda militäriska sätt. De letade sig allt längre in i skogen, allt längre bort från både lysmaskens stubbe och Långtombortom-mossen. Det böljade skymma så sakteliga och Larsson tände sin lykta. Åskar blev allt tröttare i benen

och ville allt oftare vila sig, vilket givetvis uppfattades som mycket irriterande av hans följeslagare. De såg inte till några djur alls,

inte som mycket som ett knott ens. Det var bara skog överallt. Det var väldigt påfrestande för dem båda. De tog en paus mellan fyra höga träd, som stod i en klunga. Lysmasken höll upp sin lykta, men de kunde inte se vare sig grenar eller krona där de kisade i dunklet.

”Vilka höga träd!”, sa den lilla hunden imponerat. ”Jag är minsann inte gjord av trä unge man!”, hördes då plötsligt en mäktig stämma från ovan. De båda rastande blev båda mycket överraskade och lite skrämda. ”Vem talar, stig fram!”, röt Larsson- men han lät inte fullt så stursk som han kanske ville.

### ### ### ### ###

Då sänkte sig ett väldigt skräckinjagande huvud ner någonstans däruppifrån. Den lilla valpen hade inte sett något så hemskt i hela sitt liv! Det var ju ett stort monster! Han dök ner bakom en stor sten och gnällde ängsligt. Fast han kunde inte låta bli att nyfiket snegla upp på monstret. Det såg nästan ut som en jättestor häst och hade något som liknade en bagges horn- fast betydligt större och hemskare-

på huvudet. ”God kväll herr älg”, sade lysmasken respektfullt, vilket gjorde hunden än mer osäker. Om den barske masken var så undfallande, då måste ju monstret vara väldigt farligt. ”God kväll herr lysmask”, mullrade monstret, ”Är ni ute och patrullerar tillsammans med en sådan liten unge? Ni borde veta bättre. Sådana små ska gå och lägga sig så här dags!” ”Det är sant herr älg, men lille Åskar har gått vilse

och vi letar också efter hans lilla vän Fiska.” Det jättelika djuret ruskade på sin väldiga krona. ”Oj, oj! Vad är nu detta för en röra.

Har lysmasken blivit tokig? Först talar ni om åska och sedan om att fiska. Och vad var det där om att gå vilse och leta efter någon?

Snälla ni, jag trodde alla lysmaskar hade någorlunda ordning på sig! Förklara er tack!” Masken såg först lite osäker ut när han tittade upp på det betydligt större djuret, men sedan vaknade hans dåliga humör till liv igen. ”Tyst! Vid alla oladdade musköter! Han har missförstått det hela alldeles! Åskar är den lilla rädda valpen bakom stenen. Och han gick vilse när han letade efter kattungen Fiska! Uppfattat?!”

Då brölade den kronprydda djuret så marken skakade och hela skogen blev knäpptyst! Den lilla rädda hunden bakom stenen dök förskräckt ner i skydd igen. Han darrade av rädsla. ”Ingen, absolut INGEN talar om för skogens konung när han ska vara tyst!

Om inte det är sant heter jag inte Bröl och är ingen älg!”, vrålade älgen ilsket.

### ### ### ### ###

Då förstod äntligen Åskar vem det var de träffat. Det var den älg som björnen Björn hade sagt visste allt och kunde hjälpa dem att hitta Fiska. Och fast han var så rädd, så kröp han ändå fram för att försöka prata med den gamle älgen. Han ville ju så gärna hitta sin käraste vän och intalade sig att han måste vara modig. ”Ursäkta mig herr älg”, försökte han säga högt och tydligt-

men det som kom ur munnen var nästan

bara ett pip. Men älgen Bröl både såg och hörde hundvalpen, trots att han var mycket förargad på lysmasken.

”Ser man på, den ängslige unge mannen kommer fram till slut, nå vad vill du lille vän? Kalla mig gärna för Bröl!” Det väldiga djuret hade också en väldig stämma, men nu lät han mer vänlig än något annat. Valpen drog djupt efter andan och stålsatte sig. Sedan berättade han i ett svep allt som hänt sedan han själv börjat leta efter Fiska när de lekte kurragömma och avslutade med att så artigt han kunde be älgen om hjälp.

Bröl fnös och skrapade med sina väldiga hovar, han vände sig till lysmasken. ”Varför förklarade ni inte med en gång att det var så det gick till, utan att vara oförskämd och allt?!” ”Jag råkar heta Tyst- Tyst Pojkvasker Larsson! Och är inte DET sant så hette inte gammelgubben Karlsson”, svarade lysmasken vresigt. Älgen nickade allvarligt. ”Jaha, just det, Lysmasken Karlsson, se DET var en BRA lysmask det!” Larsson mumlade något ohörbart. Bröl brydde sig inte om honom, utan sänkte sig jättelika huvud till Åskars nivå. ”Det var ju tur att ni kom till mig, lille vän!

För inte så många skiften av skuggorna sedan, då det ännu var ljust, var jag uppe vid den lilla sjön som inte ligger långt ifrån Långtombortom-mossen.

Jag hade tänkt ta mig ett dopp, men där satt en liten katt och fiskade. Jag fick ABSOLUT inte störa henne!”, skrockade älgen.

### ### ### ### ###

”Ja, DET måste ha varit Fiska, det är den mest envisa lilla kattunge man någonsin sett, det säger alltid Råma!”,

skrattade den unga hunden högt. ”Vid alla trasiga kantiner! Det var ju just snyggt, då får vi marschera hela vägen tillbaka till utgångspunkten igen! Och i det här mörkret och jag som skulle ha gått Vakten! Det är ju typiskt!”, gnällde Tyst Larsson vresigt.

”När det gäller er, herr lysmask, kan det göra mig det samma, men för lille Åskar här ställer jag gärna upp. Du får gärna rida på min rygg upp till sjön lille vän!”, sa älgen. Hundvalpen hoppade omkring och gläfste i rena glädjen. Medan Larsson såg allt surare ut.

Bröl tittade ogillande på honom, men sedan mjuknade han plötsligt. ”Nåja, det ska vara för gamle Karlssons skull och för att jag börjar se lite dåligt i mörker. Du får sitta på mitt huvud, men bara om du lyser upp vägen ordentligt med lyktan!” Lysmasken var inte överförtjust direkt, men så fick det ändå bli. Det var ett märkligt ekipage som raskt tog sig fram mellan träd, buskar och snår, över stock och sten, uppför och nerför kullar genom skogen denna sena kväll. Många generationer av skogens djur skulle senare komma att berätta hemska historier om ett enormt monster med lysande ögon högst upp på huvudet, på vilket det red en elak liten dvärg- och annat liknande trams.

När de till slut kom fram till den lilla sjön hade natten infallit.

De hittade en liten kattunge som låg och sov vid strandkanten, omgiven av några sjöfåglar, grodor och en fet liten vattenråtta.

Katten Fiska hade varken fångat dem eller någon fisk. Fisken i sjön hade lärt sig att hålla sig undan efter Fiskas många fiskafängen där. Och de andra djuren hade lagt sig där av beskyddande instinkter- eller bara för att söka värme.

### ### ### ### ###

Det blev ett mycket kärt återseende mellan de båda vännerna Åskar och Fiska! Han blev så glad att se henne att han glömde att vara arg på henne. Det borde han ha varit, för hon hade helt glömt bort kurragömma leken och börjat fiska istället.

Och när hon väl börjat fiska slutade hon inte i första taget, särskilt om hon inget fick. Älgen Bröl tog farväl och sa att nu tänkte han minsann ta sig det där doppet! Han beordrade lysmasken att följa de båda smådjuren den sista biten hem till Långtombortom-mossen. Tyst Larsson förstod att lyda order,

även fast han helst själv gav dem. Åskar tackade Bröl för hjälpen och sedan gick de sömnrusiga iväg mot gården. De andra djuren där hörde på långt håll att någon var på väg. Lysmasken var VÄLDIGT sur nu, över allt han tvingats utstå. Han marscherade och klampade samt röt sin taktramsa så det hördes vida omkring.  ”Ett, två, tre, fyyyr! Höger, vänster, höger, vänster!” Dessutom snubblade han hela två gånger på sina bristfälligt knutna kängsnören. Med de rasande utropen ”Vid alla smällfeta sergeanter!” och ”Vad i alla skottlösa kanoner är det för rättning i leden?!” skyllde han på de andra, innan han insåg att felet var hans eget. De båda ledardjuren på bondgården,

som var en gammal häst och en äldre ko, det vill säga Grålle och Råma kom och mötte det lilla sällskapet som hördes så väl. Ännu en gång blev det ett mycket kärt återseende. Alla djuren på Långtombortom-mossen hade varit väldigt oroliga för hundvalpen och kattungen. Och som de hade letat efter dem! Lysmasken fick väldigt mycket beröm för sin föredömliga insats. Så mycket att han helt glömde att vara argsint längre. Ledardjuren var så lättade över smådjurens hemkomst att de också glömde att skälla på dem, trots att de varit så obetänksamma.

### ### ### ### ###

Och lysmasken traskade hemåt, glad och väldigt nöjd med sig själv. Jo, han traskade faktiskt- inte marscherade. Och inte en enda gång snubblade han på kängsnörena. När han närmade sig sin stubbe hade han rentav börjat vissla. En hare som bodde i närheten hörde honom och tittade ut. Haren var helt övertygad om att han måste drömma. Inte kunde väl den där vresiga masken vara på så gott humör?

Snipp, snapp, snut och så var sagan slut!

© Patrik Ek, SuccéK.com 2014

http://www.succek.com

 

Kurragömma och Kängsnören!

Kurragömma och Kängsnören:

del 1 av två.

Det var en gång för inte så särskilt länge sedan en liten vit hundvalp som hette Åskar.

Han hette så eftersom han var född en natt då det åskade. Han bodde på en bondgård som hette Långtombortom-mossen.

Den är vad människorna skulle kalla en ödegård, som ligger mycket långt in i den allra djupaste skogen- långt bortom den stora mossen.

På denna ödegård hade det inte bott några människor sedan ungefär en så där åttio vintrar. Men där var inte obebott.

Nej, inte alls. Det bodde en massa djur på Långtombortom-mossen, av alla möjliga slag- som brukar finnas på bondgårdar.

Där fanns bland andra kor och tjurar, hästar, grisar, ankor, höns och tupp, får och getter, katter och hundar, kaniner, gäss och möss.

Det fanns också några andra djur, som jag kanske berättar om en annan gång. Alla djuren var vänner och hjälptes åt att själva

sköta om den gamla bondgården. Det gick oftast bra, även om inte alla kom helt perfekt överens alltid. Några av djuren var barn

eller andra ättlingar till de djur som bott tidigare på gården. Andra var mer nytillkomna.

Alla djuren var ursprungligen sådana som blivit övergivna av elaka människor. Det fanns också dem som själva rymt ifrån sina ägare,

då dessa varit väldigt dumma mot djuren. Nästan alla äldre djur i hela landet kände till ödegården och kunde berätta för de yngre om den. Men människorna hade för länge sedan glömt bort den, och det var kanske lika bra det.

Åtminstone en gång i veckan kom det nya djur till gården, som ville söka sig en bättre tillvaro än hos djur fientliga ägare.

Värst var det under höstarna, då alla som blivit övergivna efter sommaren kom. Vintrarna var den jobbigaste tiden för djuren

och sålunda räknade de också tidens gång med hjälp av dem.

### ### ### ### ###

Åskars bästa vän på gården var en liten kattunge flicka som hette Fiska. Hon hade fått det namnet eftersom hon älskade att fiska.

Båda djuren var ganska nya på Långtombortom-mossen, men de hade varit så små när de fick hjälp av en snäll räv att komma dit

att de inte mindes vare sig sina föräldrar eller ägare. Denna dag då sagan utspelar sig var det sommar och Åskar och Fiska lekte för fullt.

Just nu var det älsklings leken kurragömma. Det var Fiskas tur att gömma sig och hon sprang iväg med ett glatt jamande.

Åskar blundade och räknade hört.

”Ett, fem, sjutton, femtielva, två, nittio, tre hästar och en anka. Nu kommer jag!” Och med detta vilda rop for han iväg och letade.

Nosen gick över marken som en överenergisk dammsugare. Men han var så ivrig att han ibland bara letade med synen- vilket gick sämre. Dessutom var det så mycket andra lukter än kattens att det inte var helt lätt. Han letade överallt kring gården. I buskage, bakom träden,

i det höga vildgräset, på den stora åkern, bakom stenar och bland ängsblommorna. Precis överallt. Till slut var han alldeles trött

och måste vila sig en stund.

”Var kan hon vara någonstans? Jag får kanske leta inomhus också.” Efter en kort paus satte han igång.

Hundvalpen letade efter kattungen i ladugården, boningshuset och alla bodarna, i stallet och på ladan, i hundkojorna,

i alla hinkar och tunnor. Precis överallt inomhus. Men det var helt hopplöst. Fiska var som bortblåst.

Åskar var tvungen att vila sig igen, det var jobbigt att sno runt så här. Han funderade igen.

Var i hela fridens dar kunde flickan hålla hus? Kanske var han tvungen att leta i de närbelägna snåren

och skogen utanför bondgårdens område? Det var väl likaså gott, hon måste ha gömt sig där någonstans.

Valpen började söka igenom snåren och den del av skogen som låg precis intill Långtombortom-mossen. Han letade och letade,

inte ett enda blad eller en enda sten missade han. Det hjälpte emellertid inte. Ingen Fiska fanns där någonstans.

Träden började stå allt tätare ju längre bort från gården han kom. Snåren minskade och den verkliga skogen tog vid.

Åskar nosade sig raskt vidare och sökte överallt med blicken. Det var fasligt vad mycket träd det fanns att gömma sig bakom.

Och vad mycket dofter det var överallt, fast inte luktade det väl katt här- eller? Nej inte gjorde det väl det?

Den lilla hunden förirrade sig allt längre in den rikliga grönskan i sin iver att försöka hitta katten.

Rätt var det var, just som han började bli lite trött igen, insåg han att han inte kände igen sig längre. Inte det minsta.

Åskar hade gått vilse! Han såg sig förvirrat omkring. Vilket håll hade han kommit från egentligen, och vilket håll skulle han nu gå åt? Hundvalpen satte sig på en gammal stubbe för att ta igen sig och försöka få klarhet om vad han skulle ta sig till.

Knappt hade han satt sig, förrän han hörde någon skrika! Åskar lyssnade uppmärksamt. Konstigt, det lät faktiskt som stubben skrek åt honom, men han kunde inte höra vad- det lät ganska dämpat. Satt han på stubbens mun? Han reste sig och genast öppnades en liten dörr där han nyss suttit och dinglat med sina bakben. Den lilla dörren flög upp med en smäll och ett litet rasande ansikte tittade ut.

 ”Vad i alla skottlösa kanoner är det för rättning i leden?!” En liten lysmask stirrade ilsket på honom.

”Nå, vad menas med detta? Vad i hela Bohus bataljon ska det vara för bra med att sitta på mitt tak och dessutom blockera dörren? Vafals? Svara genast!”

### ### ### ### ###

Hundvalpen var både överraskad, nyfiken och lite rädd. ”Det var inte meningen, jag var lite trött. Och jag visste inte att du var där inne.” ”Tyst!”, skrek lysmasken. Åskar blinkade överraskat, men vågade nu inte säga mer. Det lilla djuret inne i stubben blev då ännu argare

och kom ut på den lilla trappa som ledde runt stubben. Det var väl märkligt att inte Åskar hade sett den innan? ”Har han ingen hyfs och fason alls under uniforms mössan? Tala ut”, röt lysmasken. ”Men jag skulle ju vara tyst”, invände hunden försiktigt.

”Nej, nej! Jag HETER ju Tyst!” Då började valpen skratta. ”Ha, ha- det var ett roligt namn!” ”Roligt? ROLIGT!

Jag ska säga unge herren att jag tycker om när det är tyst! Och så sade gammelgubben Karlsson alltid

”Tyst pojkvasker” när jag pratade för mycket!” ”Vem var den där gubben sa du”, frågade hunden nyfiket.

Den argsinta lysmasken Tyst blev genast lite lugnare. ”Jo det var min styvfar, kan man säga. Han bodde här när jag flytta in som liten.

Mina föräldrar ville att jag skulle lära mig ett riktigt jobb! Och det fick jag göra hos Lysmasken Karlsson.” ”Jaha, och jag heter Åskar.” ”Vadfalls? Vad är det för illa putsade kängor?! Det åskar ju inte det minsta, det är vackert väder ju!” ”Nej, nej”, skrattade valpen,

”jag HETER ju Åskar.” ”Jaha, det var ju också ett namn! Nej nu får han allt gå hem! Jag har inte tid att stå här och babbla.

Jag måste gå Vakten snart!” Då blev Åskar lite ledsen. ”Men jag hittar ju inte hem. Och inte hittar jag Fiska heller.” ”Vad menas?

Har han fallit ur ledet och kommit vilse? Och skulle faktiskt gå och fiska? Nehej, inga nöjen förrän under permissionen! Åskar får allt återvända till förläggningen!” ”Men Fiska är min bästa kompis och hon är alldeles borta. Jag MÅSTE hitta henne, och jag måste hitta hem.”

### ### ### ### ###

Den lilla hundvalpen fick tårar i ögonen. Lysmasken blev genast väldigt len i rösten. ”Så ja, så ja tag det nu så nätt.

Nu ska han inte sörja slaget innan det är förlorat! Detta ska befälet ta tag i genast och omgående! Lysmask Tyst Pojkvasker Larsson till er tjänst!” Han försvann snabbt in i stubben igen och kom genast ut med en stor lykta i handen. Han såg upp på Åskar.

”Nå var såg rekryten senast den andra hunden vid det synnerligen ovanliga namnet Fiska?” ”Hon är en kattunge, en flicka. Vi lekte kurragömma borta vid Långtombortom-mossen.” ”Vad i alla icke-uniformerade Lottor är det jag hör? DEN gården, nehej nu är krutet vått igen! Gammelgubben Karlsson brukade prata om smådjuren därifrån. De gick vilse i ett på hans tid, störde honom jämt i tjänsten.

Säg inte att jag ska få samma besvär!” Lysmasken lät mycket besviken och besvärad. ”Var det andra hundar och katter som Karlsson hjälpte?”, undrade valpen nyfiket. ”Nej gudbevars, det var ett par kaniner. En vit och en svart. Men nu var det ju inte det problemet gällde. Har han letat igenom området vid gården?” ”Ja, både inomhus och utomhus. Det var därför jag började leta i skogen och gick vilse.”

”Det ante mig”, muttrade Tyst Larsson, ”då får vi väl marschera runt hela skogen resten av dagen och spana efter den där katt trasan!

Tur jag tog lyktan! Nå då går vi genast. Avdelning framåt marsch!” Åskar tyckte den lilla lysmasken var ganska rolig,

han pratade så konstigt. men samtidigt var han lite läskig, humöret var inte det lugnaste, fast han var nog snäll ända. Larsson marscherade i takt

nerför trappan och röt ”Ett, två, tre, fyyyr! Höger, vänster, höger, vänster!” Alla hans små fötter trampade hårt och taktfast.

### ### ### ### ###

Lysmasken hade inte lika många fötter som en tusenfoting, men det var nog inte så långt ifrån. Och på alla hade han snörkängor,

precis som de där roliga människorna i gröna kläder som Åskar någon gång hade sett på långt håll någonstans i skogen.

Nästan hela trappan var avklarad då Tyst Larsson plötsligt snavade på kängsnörena till en av hans många kängor!

Det blev ett väldigt oväsen när han oväntat tappade balansen, handlöst föll nerför de sista trappstegen och hamnade i en liten hög på marken med benen alldeles i hoptrasslade. ”Vad i alla maskande malajer är detta för rättning i leden?!”, röt han ilsket.

”Vem är det som har glömt att knyta kängsnörena, så att jag snavar på dem?” Hunden gjorde förvånat stora ögon. ”

Men det är väl du själv som inte har knutit ordentligt?” ”Vadfalls, skyller soldaten på befälet, det strider mot reglementet!”,

skrek lysmasken argt, men sedan blev han vänligare när han såg att Åskar var lite rädd. ”Nej visst ja, det var ju så sant. Det är ju givetvis jag själv som glömmer att knyta någon av kängorna ibland.

Ja, de är ju ganska många”, erkände lysmasken. Så snart han knutit de lösa kängsnörena och kontrollerat de övriga gav de sig av.

Det blev ett mycket mer systematiskt letande än det som hundvalpen utövat. Skogsområdet kring stubben blev successivt noggrant genomsökt. Åskar började bli hungrig. Det hade gått ganska lång tid både på dagen och sedan han senast åt.

De stannade på en plats där det växte mycket bär och smaskade förnöjt på både blåbär och lingon.

Tyst Larsson kunde givetvis inte låta bli att påpeka att den lilla hunden både hade ett bristande bordsskick och åt för mycket.

Därefter fortsatte de sökandet. Valpen kände en märklig doft, som påminde om en stor hund- fast ändå inte. Sedan fick han syn på en stor brun buske. Och busken rörde på sig, trots att det var vindstilla!

”Titta, vilken konstig buske!” Då reste busken på sig!

### ### ### ### ###

”Buske kan du vara själv!”, morrade en mörk röst irriterat. ”Tyst!”, skrek lysmasken. ”Tyst kan du också vara själv!”, svarade busken-

som nu Åskar såg var ett djur. Ett väldigt stort och lurvigt djur, kanske en ovanligt stor hund! ”Jag heter faktiskt Tyst, din ohyfsade menige björn!” Det stora djuret såg förvånat ner på den lilla lysmasken. ”Det var det konstigaste namn jag någonsin hört.

Hur vet du föresten att jag heter Björn?” Hundvalpen tyckte att det stora djuret var lite otäckt- det var ju så stort! 

Masken var däremot inte det minsta rädd. ”Rättning i leden era oborstade infanterister! Ni ÄR ju en björn, det var ju det jag sa- hör upp ordentligt!” Då skrattade björnen så de dånade vida omkring i skogen. ”Javisst ja, det tänkte jag inte på! Fast jag råkar heta Björn också.” ”Mycket passande”, muttrade Larsson irriterat. Valpen trodde inte att någon som kunde skratta så högt och hjärtligt kunde vara farlig, fastän björnen var så stor. Hästar var trots allt också väldigt stora, och de var jättesnälla hemma på Långtombortom-mossen.

”Jag heter Åskar!”,

ropade han upp mot det stora lurviga ansiktet. ”Nej, hu då! Ska det bli åska nu igen?”, rös björnen som hette Björn. Då skrattade hunden, men lysmasken blev förstås arg. ”Nej nu får det vara nog med tramset! Han heter Åskar och så är det ingenting mer med det!

Vi letar efter en liten kattunge. Har menige Björn sett någon sådan?” Det stora lurviga djuret rev sig förbryllat i huvudet.

”Nej, jag vet inte riktigt. Få se nu, jag har sett älgar och råddjur, rävar och vargar, hjortar och grävlingar. Sen var det några jag inte kommer ihåg vad de kallas. Och så en gång såg jag lodjur, de är vackra dem! Men skrattunge har jag nog aldrig sett någon.” Valpen skrattade så han nästan kiknade och Tyst Larsson blev ännu mer ilsken.

fortsättning följer…

© Patrik Ek, SuccéK.com 2014

http://www.succek.com

Jag bugar & bockar & tackar för alla grattis hälsningar!

Högt Ärade och älskade familj,

vänner och bekanta!

Jag, Patrik bugar och bockar ödmjukt och tackar 

från djupet av mitt hjärta för alla era grattis hälsningar!

Thank you so much, all you foreign friends and readers-

for your kind birthday- wishes!

Tack för alla muntliga grattis och för de via e-post, messenger samt sms.

Tack för alla telefon gratulationer,

och för alla sanslöst många per Facebook!

Det visade sig att det var/är intressant att bli uppgraderad även till version 5.1

Tack vare er alla!

Ni är suveräna alltihopa!

Utan Er alla, fanns  ingen Patrik Ek!

Utan Er alla, fanns  heller inget Succek.com

Utan Er vore jag inget- Ni är oersättliga!

miljarder tack från © foto Sprisse Nilsson, text Patrik Ek, 2021.

www.succek.com

 

Är positiv samma som glad?

positive-quotes-about-life

Är positiv samma som glad:

Positiv och glad behöver inte vara samma sak.

Glad är oftast mer kortvarigt och en känsla.

Det är vanligt att vara glad över något speciellt.

Positiv är mer en inställning och långvarigare,

Det kan också sägas vara ett tillstånd.

Vanligen är det mer generellt: att vara positiv över mycket.

Du kan bli glad av att vara positiv, eller tvärtom.

Men du är verkligen positiv om du kan se något glädjande

i något som verkar negativt!

Att vara positiv är inte endast en inställning.

Det kan kräva ansträngning.

Särskilt när motgångar kommer- och det gör det alltid.

© Patrik Ek, SuccéK 2013.

www.succek.wordpress.com

Undervärld

Foto Per Jahnke

Undervärld:

Inga ord är vackra nog för att beskriva vår jord.

Det största undret av alla är vår värld.

Vad är väl den mot rikedom och flärd?

Mellan himmel och hav fyller vi våra liv med bekymmer och krav.

Hör istället din blick mot skyn som ännu är blå.

Fråga dig hur länge till den kommer att vara så.

Haven har ännu samma kulör, men inte så länge som människan bara förstör.

Folk fyller sina dagar med bråk och kiv,

när de borde fylla dem med liv.

Djungelns lag är visserligen att äta eller ätas,

men det betyder inte att våra känslor måste frätas.

Moder jord förtjänar kärlekens handling och ord.

Vår världs under kan inte räknas i höga inkomster och antal kunder.

Den räknas som jag hoppas du nu vet med skönhet.

 

© bild Per Jahnke, text Patrik Ek 10/1 2021.

www.succek.com