Therese och Enhörningarna, del 2!

Denna Saga Ägs och Beställdes av Therese- med Särskilda Önskemål,

tack för att jag får publicera den!

Therese och Enhörningarna.

Fortsättningen:

Dörren gled upp och hon stod i dörröppningen alldeles stilla.

Det var ju inte klokt! Där fanns inget rum alls- där var ju en äng!

En äng som var alldeles grön av friskt gräs!

Men detta var ändå inte det som var mest fantastiskt!

För där fanns också Enhörningar. Alldeles riktiga, levande Enhörningar!

Och inte bara en, utan många! De gick helt lugnt omkring och betade gräs i solskenet!

Therese såg sig osäkert över axeln.

Där såg hon sitt välbekanta rum,

som hon kunde nästan varje centimeter av utantill.

Och genom fönstret syntes inte mycket, för det var ju mörkt ute.

Men inte här mitt framför henne! Här var det ljust som mitt på dagen.

NU var Therese rädd. De närmaste enhörningarna hade slutat beta

och såg på henne med hotfulla blickar.

Och där, nästan längst bort såg hon sin Enhörning-

alltså den som brukade vara en stor bild på väggen! Vad skulle hon nu göra?

Hon kunde knappt tro att det hon var med om var sant.

Fast om det ändå var det, så ville hon ju gärna bli vän med i alla fall en av Enhörningarna!

Var hon en jungfru? Hon var ju en ung flicka.

Men fungerade det där med jungfru och tama Enhörningar på dem som var riktiga,

eller var det bara i sagorna? Det fanns ju bara ett sätt att ta reda på det!

Therese tog ett försiktigt steg ut på gräset.

Hon hade bara fötter och nog kändes gräset verkligt alltid.

Lite kille-kill och lite kallt. Hon tvekade.

De flesta Enhörningarna såg nu rakt på henne.

Några hade kommit allt närmare. Långsamt och läskigt.

Och deras blickar var inte vänliga. De var hårda och arga.

Det var ögon som sa ”Passa dig noga! Vi är inte att leka med!”

Hon tänkte på det sagorna sade om Enhörningar.

Hur farliga de sades vara, fast så fantastiskt vackra.

Bara en sak kunde tämja dem. Eller rättare sagt bara en slags personer.

Jungfrur. Räknades Therese själv som en jungfru?

Räckte det med att hon var en ung flicka, eller var det något mer som krävdes?

Hur kunde ens Enhörningarna veta utifall hon var en jungfru eller inte?

Ja, det fanns ju ett gyllene tillfälle att ta vara på det nu!

Men detta kunde omöjligt vara på riktigt! Det var ju precis som i en saga.

En ganska otäck saga. Fast om det nu VAR en saga,

då MÅSTE det ju också vara en dröm!

Och i drömmar gjorde man sig som sagt inte illa i verkligheten.

Alltså kunde hon ju pröva riskfritt.

Nåja, hon hade ju vågat ta ett steg ut i detta drömlandskap.

Då kunde hon lika väl gärna försöka ett par till.

Therese tog några försiktiga steg till.

Vissa av Enhörningarna närmade sig också ännu mer.

Hon kunde känna lukten av dem.

De luktade nästan som hästar, fast liksom renare på något vis.

De gnäggade lågt, men det lät nästan som om de morrade.

Ett par av dem visade tänderna.

De såg betydligt mer vassa och spetsiga ut än en hästs tänder brukade.

Mer som vampyrtänder faktiskt. Flickan ville gärna säga något om hon inte var farlig

och att Enhörningarna inte behövde försvara sig eller så,

men inte ett ljud kom över hennes läppar.

Det spelade ingen roll om detta var på riktigt eller inte.

Hon var rädd på riktigt så det räckte!

Plötsligt satte den största Enhörningen av i galopp- rakt emot henne.

Det var den som funnits på affischen.

Det stora djuret sänkte sitt huvud och tycktes sikta med det jättelika hornet.

Siktade rakt mot henne! Therese ville springa därifrån tillbaka in i sitt rum!

Stänga dörren och hoppa ner i sängen! Somna om och sedan vakna upp ur drömmen!

Men hon kunde inte. Flickan stod som fastfrusen

och stirrade rakt på det stora hornet som kom rusade i full fart rakt emot henne!

Om hon hade kunnat hade hon säkert skrikigt högt av rädsla,

men nu var hon så rädd att hon inte kunde röra en enda muskel.

Den stora Enhörningen skulle utan tvivel spetsa henne, sådan tur då att det bara var en dröm!

Snart skulle hon vakna med bultande hjärta och sucka av lättnad

över att det trots allt bara var en mardröm!

Om det ändå bara inte verkade så verkligt!

Hon både såg, hörde och kände allt precis som om det faktiskt hände på riktigt.

Just precis innan det stora spetsiga hornet skulle genomborra henne,

tog Therese instinkt för att överleva över, i stället för rädslan.

Hon vräkte sig snett bakåt och föll tillbaka in i sitt rum.

Knäna slog hårt i golvet, men hon kände det knappt.

Och därefter slog händerna i.

Fast de hamnade på mattan fick smällen tänderna att slå ihop med ett obehagligt ”klick” ljud!

Och på tal om ljud hörde hon något som sniffade.

Sakta vände hon blicken upp mot sniffet och såg rakt in i den vackra,

men farliga Enhörningens ögon. Den luktade på henne!

Och den verkade inte ens upprörd längre, bara nyfiken.

Den väldiga hornprydda hästlika varelsen stack in sitt stora huvud

genom dörröppningen och sniffade noggrant på hela flickan.

Det kittlades! Mycket! Hon småskrattade.

Bakom den nyfikna Enhörningen kunde hon se fler trängas

och vilja komma fram.

När den största Enhörningen till sist var nöjd, lät den de andra få komma fram.

Snart hade hon börjat klappa och klia flera av de övriga Enhörningarna.

”Jag är en jungfru!”, tänkte hon förtjust. Och nu var de alla som tama!

Therese lyckades på så vis bli god vän med alla Enhörningarna,

men bäst tyckte hon nog ändå om den största.

Det var den vackraste och kom även att bli den snällaste.

Det var nämligen inte sista gången, utan bara den första, s

om hon kunde träffa sina nya vänner.

Det kom fler tillfällen då hon kunde besöka dem, eller de henne.

Oftast hände det när de övriga i huset låg och sov, men någon gång på dagen också.

Vid något tillfälle då inte alla andra var hemma, eller hon hade hela övervåningen för sig själv.

Therese visste alltid när det var dags för en ny lek och ett nytt mys tillfälle med Enhörningarna.

Det började alltid med att hon kunde höra deras gnägganden

och sedan kunde hon se att bilden på väggen saknade sin stora Enhörning.

Ibland gick hon ut genom dörren och fann då alltid att den ledde in till deras värld.

Och ibland kom någon eller några av dem in genom dörren själva.

Det var ju inte så konstigt att de kunde öppna hennes dörr- de var ju magiska varelser.

Therese upplevde många trevliga och några spännande saker tillsammans med sina Enhörningar.

Men det får jag spara att berätta om till ett annat tillfälle.

Nu är nämligen orden i denna saga slut!

© Patrik Ek,  2011 & 15.

www.succek.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.