Treboria: Gåtan!

TREBORIA

Treboria: Gåtan.

Treboria var både den äldsta platsen och varelsen som någonsin hade funnits.

Hon hade ju en gång skapat själva tiden. Och det gjorde hon förstås fortfarande.

Med andra ord fanns Treboria innan ens tiden hade fötts- före ALLTING annat.

Men utan tid kunde ingenting egentligen finnas. Tiden var själva existensen.

Själva tillvaron. Och ur tiden skapades rummet.

När ett ingenting blev någonting blev också någonting någonstans.

Så egentligen borde heller inte Treboria själv ha kunnat existera innan tiden fanns.

Trots det så HADE hon funnits där. Det äldsta trotset mot naturlagarna som fanns.

Den näst största gåtan som någonsin funnits var hur detta ens hade kunnat vara möjligt.

Denna gåta hade Treboria sökt svaret på under hela SIN evighetslånga livstid.

#### ### ### ### ###

Svaret på denna gåta skulle kanske kunna berätta hur hon själv kommit till.

Hur den äldsta platsen och varelsen själv hade fötts. Och detta var alltså den största gåtan av dem alla.

I all sin visdom som hon samlat på sig under alla sina oräkneliga år kunde hon inte svara på gåtan.

De allra första åren hade varit spännande. Allting var nytt och intressant.

Trots att det inte funnits mer än bara hon själv. Att bara existera var till att börja med inspirerande nog.

Men det var evigheter sedan. Sedan hade det blivit outsägligt ensamt. Det var då Treboria skapade tiden.

Detta var hennes magiska kraft. Ensamheten hade väckt kunskapen om att hon hade den magin.

Tidens födelse var det största som hänt henne. Hon kunde trots sitt eviga liv av inte bara tankar,

utan också känslor inte beskriva hur stort det var. Den utveckling,

den process som tidens existens också skapade var inte långt ifrån att vara lika fantastisk.

#### ### ### ### ###

Allt liv som utvecklades var så mäktigt spännande. Hon skulle aldrig mer behöva vara ensam.

Det var vad hon trodde då, under sin motsvarighet till ungdom. Men tiden och därmed tillvaron växte.

Den blev till sist så stor att hon inte kunde uppfatta den hela på en gång.

Treboria fann sig vara i mitten av allting, men ensam vid tidens roder. Allt liv hade blivit så utspritt.

På så långa avstånd. Det hjälpte inte att avstånd egentligen bara var ett tidsmått.

Och att hon kontrollerade tiden. Och inte borde begränsas av den. Ensamheten var tillbaka.

Men den blev inte på långa vägar så långvarig som förr.

Det var samma sak med tiden som med allt annat som fanns i den.

Ingenting är så perfekt att det inte kan bli något fel på det.

Och där tiden råkade gå sönder föll livet som fanns där igenom.

#### ### ### ### ###

Varelserna som råkade falla ur tiden och därmed också rummet föll tillbaka till tidens ursprung.

Till Treboria. Hon behövde inte vara ensam längre. Detta hände sannerligen inte så ofta,

men då och då kom det fler varelser. Treboria började bli bebott. De tidsvilsna fruktade först henne.

Och längtade tillbaka hem. Sedan dyrkade de henne. Och vördade henne.

Såg Treboria som sitt nya och enda hem. De byggde templet och hon fyllde det med sin magi.

De byggde sina egna bostäder. Hon var väldigt stolt, men blev med tidens gång också alltmer högfärdig.

Tanken på att bli lämnad ensam igen och förlora sina alldeles egna levande innevånare

skrämde henne så mycket att egoismen tog över.

Ingen skulle någonsin få lämna Treboria som en gång kommit dit!

De skulle hålla henne sällskap. För evigt.

### ### ### ##

-texten är från nya berättelsen Tidsnyckeln

### ### ### ###

© bild Snezana Lindskog,

text Patrik Ek 2018.

www.succek.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.