Veckans Visa Ord!

flying_with_the_wind_by_freerunner1989

Veckans Visa Ord:

V39,

Stå när det blåser, så lär du dig springa med vinden!

© Patrik Ek 2015.

www.succek.com

Annonser

Kurragömma & Kängsnören- del 2!

Kurragömma och Kängsnören:

del 2 av två.

”Har hela regementet blivit som tokiga! Inte skratt- KATT! De liknar lodjur, fast de är mycket mindre!” Björnen såg lite skamsen ut.

”Jaså på så sätt. Jag tror jag hör lite dåligt. Jag är nog inte så klok heller är jag rädd”, men så sken han upp.

”Ni kunde ju fråga gamle Bröl, han vet allting!” Hunden skrattade igen ”Ha, ha vilket roligt namn!” Lysmasken gav honom en bister blick och vände sig åter till Björn. ”Vem är denne Bröl och var hittar vi honom? Nå, tala ut!” Var visste inte björnen, men däremot att det var en stor, gammal och klok älg som hette Bröl. De förstod att det inte var så mycket att välja på.

De fick ta och leta efter både kattungen Fiska och älgen Bröl på samma gång.

De tackade björnen för hjälpen och traskade vidare. Ja, det vill säga att Åskar snarare skuttade fram på hundvalpars vis och Tyst Larsson marscherade på sitt högljudda militäriska sätt. De letade sig allt längre in i skogen, allt längre bort från både lysmaskens stubbe och Långtombortom-mossen. Det böljade skymma så sakteliga och Larsson tände sin lykta. Åskar blev allt tröttare i benen

och ville allt oftare vila sig, vilket givetvis uppfattades som mycket irriterande av hans följeslagare. De såg inte till några djur alls,

inte som mycket som ett knott ens. Det var bara skog överallt. Det var väldigt påfrestande för dem båda. De tog en paus mellan fyra höga träd, som stod i en klunga. Lysmasken höll upp sin lykta, men de kunde inte se vare sig grenar eller krona där de kisade i dunklet.

”Vilka höga träd!”, sa den lilla hunden imponerat. ”Jag är minsann inte gjord av trä unge man!”, hördes då plötsligt en mäktig stämma från ovan. De båda rastande blev båda mycket överraskade och lite skrämda. ”Vem talar, stig fram!”, röt Larsson- men han lät inte fullt så stursk som han kanske ville.

### ### ### ### ###

Då sänkte sig ett väldigt skräckinjagande huvud ner någonstans däruppifrån. Den lilla valpen hade inte sett något så hemskt i hela sitt liv! Det var ju ett stort monster! Han dök ner bakom en stor sten och gnällde ängsligt. Fast han kunde inte låta bli att nyfiket snegla upp på monstret. Det såg nästan ut som en jättestor häst och hade något som liknade en bagges horn- fast betydligt större och hemskare-

på huvudet. ”God kväll herr älg”, sade lysmasken respektfullt, vilket gjorde hunden än mer osäker. Om den barske masken var så undfallande, då måste ju monstret vara väldigt farligt. ”God kväll herr lysmask”, mullrade monstret, ”Är ni ute och patrullerar tillsammans med en sådan liten unge? Ni borde veta bättre. Sådana små ska gå och lägga sig så här dags!” ”Det är sant herr älg, men lille Åskar har gått vilse

och vi letar också efter hans lilla vän Fiska.” Det jättelika djuret ruskade på sin väldiga krona. ”Oj, oj! Vad är nu detta för en röra.

Har lysmasken blivit tokig? Först talar ni om åska och sedan om att fiska. Och vad var det där om att gå vilse och leta efter någon?

Snälla ni, jag trodde alla lysmaskar hade någorlunda ordning på sig! Förklara er tack!” Masken såg först lite osäker ut när han tittade upp på det betydligt större djuret, men sedan vaknade hans dåliga humör till liv igen. ”Tyst! Vid alla oladdade musköter! Han har missförstått det hela alldeles! Åskar är den lilla rädda valpen bakom stenen. Och han gick vilse när han letade efter kattungen Fiska! Uppfattat?!”

Då brölade den kronprydda djuret så marken skakade och hela skogen blev knäpptyst! Den lilla rädda hunden bakom stenen dök förskräckt ner i skydd igen. Han darrade av rädsla. ”Ingen, absolut INGEN talar om för skogens konung när han ska vara tyst!

Om inte det är sant heter jag inte Bröl och är ingen älg!”, vrålade älgen ilsket.

### ### ### ### ###

Då förstod äntligen Åskar vem det var de träffat. Det var den älg som björnen Björn hade sagt visste allt och kunde hjälpa dem att hitta Fiska. Och fast han var så rädd, så kröp han ändå fram för att försöka prata med den gamle älgen. Han ville ju så gärna hitta sin käraste vän och intalade sig att han måste vara modig. ”Ursäkta mig herr älg”, försökte han säga högt och tydligt-

men det som kom ur munnen var nästan

bara ett pip. Men älgen Bröl både såg och hörde hundvalpen, trots att han var mycket förargad på lysmasken.

”Ser man på, den ängslige unge mannen kommer fram till slut, nå vad vill du lille vän? Kalla mig gärna för Bröl!” Det väldiga djuret hade också en väldig stämma, men nu lät han mer vänlig än något annat. Valpen drog djupt efter andan och stålsatte sig. Sedan berättade han i ett svep allt som hänt sedan han själv börjat leta efter Fiska när de lekte kurragömma och avslutade med att så artigt han kunde be älgen om hjälp.

Bröl fnös och skrapade med sina väldiga hovar, han vände sig till lysmasken. ”Varför förklarade ni inte med en gång att det var så det gick till, utan att vara oförskämd och allt?!” ”Jag råkar heta Tyst- Tyst Pojkvasker Larsson! Och är inte DET sant så hette inte gammelgubben Karlsson”, svarade lysmasken vresigt. Älgen nickade allvarligt. ”Jaha, just det, Lysmasken Karlsson, se DET var en BRA lysmask det!” Larsson mumlade något ohörbart. Bröl brydde sig inte om honom, utan sänkte sig jättelika huvud till Åskars nivå. ”Det var ju tur att ni kom till mig, lille vän!

För inte så många skiften av skuggorna sedan, då det ännu var ljust, var jag uppe vid den lilla sjön som inte ligger långt ifrån Långtombortom-mossen.

Jag hade tänkt ta mig ett dopp, men där satt en liten katt och fiskade. Jag fick ABSOLUT inte störa henne!”, skrockade älgen.

### ### ### ### ###

”Ja, DET måste ha varit Fiska, det är den mest envisa lilla kattunge man någonsin sett, det säger alltid Råma!”,

skrattade den unga hunden högt. ”Vid alla trasiga kantiner! Det var ju just snyggt, då får vi marschera hela vägen tillbaka till utgångspunkten igen! Och i det här mörkret och jag som skulle ha gått Vakten! Det är ju typiskt!”, gnällde Tyst Larsson vresigt.

”När det gäller er, herr lysmask, kan det göra mig det samma, men för lille Åskar här ställer jag gärna upp. Du får gärna rida på min rygg upp till sjön lille vän!”, sa älgen. Hundvalpen hoppade omkring och gläfste i rena glädjen. Medan Larsson såg allt surare ut.

Bröl tittade ogillande på honom, men sedan mjuknade han plötsligt. ”Nåja, det ska vara för gamle Karlssons skull och för att jag börjar se lite dåligt i mörker. Du får sitta på mitt huvud, men bara om du lyser upp vägen ordentligt med lyktan!” Lysmasken var inte överförtjust direkt, men så fick det ändå bli. Det var ett märkligt ekipage som raskt tog sig fram mellan träd, buskar och snår, över stock och sten, uppför och nerför kullar genom skogen denna sena kväll. Många generationer av skogens djur skulle senare komma att berätta hemska historier om ett enormt monster med lysande ögon högst upp på huvudet, på vilket det red en elak liten dvärg- och annat liknande trams.

När de till slut kom fram till den lilla sjön hade natten infallit.

De hittade en liten kattunge som låg och sov vid strandkanten, omgiven av några sjöfåglar, grodor och en fet liten vattenråtta.

Katten Fiska hade varken fångat dem eller någon fisk. Fisken i sjön hade lärt sig att hålla sig undan efter Fiskas många fiskafängen där. Och de andra djuren hade lagt sig där av beskyddande instinkter- eller bara för att söka värme.

### ### ### ### ###

Det blev ett mycket kärt återseende mellan de båda vännerna Åskar och Fiska! Han blev så glad att se henne att han glömde att vara arg på henne. Det borde han ha varit, för hon hade helt glömt bort kurragömma leken och börjat fiska istället.

Och när hon väl börjat fiska slutade hon inte i första taget, särskilt om hon inget fick. Älgen Bröl tog farväl och sa att nu tänkte han minsann ta sig det där doppet! Han beordrade lysmasken att följa de båda smådjuren den sista biten hem till Långtombortom-mossen. Tyst Larsson förstod att lyda order,

även fast han helst själv gav dem. Åskar tackade Bröl för hjälpen och sedan gick de sömnrusiga iväg mot gården. De andra djuren där hörde på långt håll att någon var på väg. Lysmasken var VÄLDIGT sur nu, över allt han tvingats utstå. Han marscherade och klampade samt röt sin taktramsa så det hördes vida omkring.  ”Ett, två, tre, fyyyr! Höger, vänster, höger, vänster!” Dessutom snubblade han hela två gånger på sina bristfälligt knutna kängsnören. Med de rasande utropen ”Vid alla smällfeta sergeanter!” och ”Vad i alla skottlösa kanoner är det för rättning i leden?!” skyllde han på de andra, innan han insåg att felet var hans eget. De båda ledardjuren på bondgården,

som var en gammal häst och en äldre ko, det vill säga Grålle och Råma kom och mötte det lilla sällskapet som hördes så väl. Ännu en gång blev det ett mycket kärt återseende. Alla djuren på Långtombortom-mossen hade varit väldigt oroliga för hundvalpen och kattungen. Och som de hade letat efter dem! Lysmasken fick väldigt mycket beröm för sin föredömliga insats. Så mycket att han helt glömde att vara argsint längre. Ledardjuren var så lättade över smådjurens hemkomst att de också glömde att skälla på dem, trots att de varit så obetänksamma.

### ### ### ### ###

Och lysmasken traskade hemåt, glad och väldigt nöjd med sig själv. Jo, han traskade faktiskt- inte marscherade. Och inte en enda gång snubblade han på kängsnörena. När han närmade sig sin stubbe hade han rentav börjat vissla. En hare som bodde i närheten hörde honom och tittade ut. Haren var helt övertygad om att han måste drömma. Inte kunde väl den där vresiga masken vara på så gott humör?

Snipp, snapp, snut och så var sagan slut!

© Patrik Ek 2014

www.succek.com

 

Förändring i Vardagen- Torkil Sköld i Tomelilla!

torkil

Förändring i Vardagen- Torkil Sköld i Tomelilla!

Unna dig förmånen att ha Torkild Sköld som föreläsare!

Du får en fantastisk kväll med hög stämning och mycket skratt och igenkännande!

Torkild kommer med sin helt nya föreläsning ”Förändring i vardagen”!

Tomelilla Folkets park, intim

Tisdag 22 September kl 18:30

lj

Sätt guldkant på kvällen, boka mat i samband med föreläsningen.

Meny: vegetarisk smörgåstårta med smak av

soltorkade tomater, basilika och fetaost –

serveras med basturökt Ingelsta kalkon

på salladsbädd.

Sista dag att beställa mat är den 14/9.

 

I pausen bjuder Lödahus Chokladkultur

på smakprover och säljer sin fina choklad.

Janne från Fruktvärden på Österlen bjuder på frukt

ANMÄL DIG HÄR OCH NU- INNAN PLATSERNA TAR SLUT

75676c85f6-Torkild4

rekommenderas av Patrik Ek 2015.

www.succek.com

Kurragömma & Kängsnören!

Kurragömma och Kängsnören:

del 1 av två.

Det var en gång för inte så särskilt länge sedan en liten vit hundvalp som hette Åskar.

Han hette så eftersom han var född en natt då det åskade. Han bodde på en bondgård som hette Långtombortom-mossen.

Den är vad människorna skulle kalla en ödegård, som ligger mycket långt in i den allra djupaste skogen- långt bortom den stora mossen.

På denna ödegård hade det inte bott några människor sedan ungefär en så där åttio vintrar. Men där var inte obebott.

Nej, inte alls. Det bodde en massa djur på Långtombortom-mossen, av alla möjliga slag- som brukar finnas på bondgårdar.

Där fanns bland andra kor och tjurar, hästar, grisar, ankor, höns och tupp, får och getter, katter och hundar, kaniner, gäss och möss.

Det fanns också några andra djur, som jag kanske berättar om en annan gång. Alla djuren var vänner och hjälptes åt att själva

sköta om den gamla bondgården. Det gick oftast bra, även om inte alla kom helt perfekt överens alltid. Några av djuren var barn

eller andra ättlingar till de djur som bott tidigare på gården. Andra var mer nytillkomna.

Alla djuren var ursprungligen sådana som blivit övergivna av elaka människor. Det fanns också dem som själva rymt ifrån sina ägare,

då dessa varit väldigt dumma mot djuren. Nästan alla äldre djur i hela landet kände till ödegården och kunde berätta för de yngre om den. Men människorna hade för länge sedan glömt bort den, och det var kanske lika bra det.

Åtminstone en gång i veckan kom det nya djur till gården, som ville söka sig en bättre tillvaro än hos djur fientliga ägare.

Värst var det under höstarna, då alla som blivit övergivna efter sommaren kom. Vintrarna var den jobbigaste tiden för djuren

och sålunda räknade de också tidens gång med hjälp av dem.

### ### ### ### ###

Åskars bästa vän på gården var en liten kattunge flicka som hette Fiska. Hon hade fått det namnet eftersom hon älskade att fiska.

Båda djuren var ganska nya på Långtombortom-mossen, men de hade varit så små när de fick hjälp av en snäll räv att komma dit

att de inte mindes vare sig sina föräldrar eller ägare. Denna dag då sagan utspelar sig var det sommar och Åskar och Fiska lekte för fullt.

Just nu var det älsklings leken kurragömma. Det var Fiskas tur att gömma sig och hon sprang iväg med ett glatt jamande.

Åskar blundade och räknade hört.

”Ett, fem, sjutton, femtielva, två, nittio, tre hästar och en anka. Nu kommer jag!” Och med detta vilda rop for han iväg och letade.

Nosen gick över marken som en överenergisk dammsugare. Men han var så ivrig att han ibland bara letade med synen- vilket gick sämre. Dessutom var det så mycket andra lukter än kattens att det inte var helt lätt. Han letade överallt kring gården. I buskage, bakom träden,

i det höga vildgräset, på den stora åkern, bakom stenar och bland ängsblommorna. Precis överallt. Till slut var han alldeles trött

och måste vila sig en stund.

”Var kan hon vara någonstans? Jag får kanske leta inomhus också.” Efter en kort paus satte han igång.

Hundvalpen letade efter kattungen i ladugården, boningshuset och alla bodarna, i stallet och på ladan, i hundkojorna,

i alla hinkar och tunnor. Precis överallt inomhus. Men det var helt hopplöst. Fiska var som bortblåst.

Åskar var tvungen att vila sig igen, det var jobbigt att sno runt så här. Han funderade igen.

Var i hela fridens dar kunde flickan hålla hus? Kanske var han tvungen att leta i de närbelägna snåren

och skogen utanför bondgårdens område? Det var väl likaså gott, hon måste ha gömt sig där någonstans.

Valpen började söka igenom snåren och den del av skogen som låg precis intill Långtombortom-mossen. Han letade och letade,

inte ett enda blad eller en enda sten missade han. Det hjälpte emellertid inte. Ingen Fiska fanns där någonstans.

Träden började stå allt tätare ju längre bort från gården han kom. Snåren minskade och den verkliga skogen tog vid.

Åskar nosade sig raskt vidare och sökte överallt med blicken. Det var fasligt vad mycket träd det fanns att gömma sig bakom.

Och vad mycket dofter det var överallt, fast inte luktade det väl katt här- eller? Nej inte gjorde det väl det?

Den lilla hunden förirrade sig allt längre in den rikliga grönskan i sin iver att försöka hitta katten.

Rätt var det var, just som han började bli lite trött igen, insåg han att han inte kände igen sig längre. Inte det minsta.

Åskar hade gått vilse! Han såg sig förvirrat omkring. Vilket håll hade han kommit från egentligen, och vilket håll skulle han nu gå åt? Hundvalpen satte sig på en gammal stubbe för att ta igen sig och försöka få klarhet om vad han skulle ta sig till.

Knappt hade han satt sig, förrän han hörde någon skrika! Åskar lyssnade uppmärksamt. Konstigt, det lät faktiskt som stubben skrek åt honom, men han kunde inte höra vad- det lät ganska dämpat. Satt han på stubbens mun? Han reste sig och genast öppnades en liten dörr där han nyss suttit och dinglat med sina bakben. Den lilla dörren flög upp med en smäll och ett litet rasande ansikte tittade ut.

 ”Vad i alla skottlösa kanoner är det för rättning i leden?!” En liten lysmask stirrade ilsket på honom.

”Nå, vad menas med detta? Vad i hela Bohus bataljon ska det vara för bra med att sitta på mitt tak och dessutom blockera dörren? Vafals? Svara genast!”

### ### ### ### ###

Hundvalpen var både överraskad, nyfiken och lite rädd. ”Det var inte meningen, jag var lite trött. Och jag visste inte att du var där inne.” ”Tyst!”, skrek lysmasken. Åskar blinkade överraskat, men vågade nu inte säga mer. Det lilla djuret inne i stubben blev då ännu argare

och kom ut på den lilla trappa som ledde runt stubben. Det var väl märkligt att inte Åskar hade sett den innan? ”Har han ingen hyfs och fason alls under uniforms mössan? Tala ut”, röt lysmasken. ”Men jag skulle ju vara tyst”, invände hunden försiktigt.

”Nej, nej! Jag HETER ju Tyst!” Då började valpen skratta. ”Ha, ha- det var ett roligt namn!” ”Roligt? ROLIGT!

Jag ska säga unge herren att jag tycker om när det är tyst! Och så sade gammelgubben Karlsson alltid

”Tyst pojkvasker” när jag pratade för mycket!” ”Vem var den där gubben sa du”, frågade hunden nyfiket.

Den argsinta lysmasken Tyst blev genast lite lugnare. ”Jo det var min styvfar, kan man säga. Han bodde här när jag flytta in som liten.

Mina föräldrar ville att jag skulle lära mig ett riktigt jobb! Och det fick jag göra hos Lysmasken Karlsson.” ”Jaha, och jag heter Åskar.” ”Vadfalls? Vad är det för illa putsade kängor?! Det åskar ju inte det minsta, det är vackert väder ju!” ”Nej, nej”, skrattade valpen,

”jag HETER ju Åskar.” ”Jaha, det var ju också ett namn! Nej nu får han allt gå hem! Jag har inte tid att stå här och babbla.

Jag måste gå Vakten snart!” Då blev Åskar lite ledsen. ”Men jag hittar ju inte hem. Och inte hittar jag Fiska heller.” ”Vad menas?

Har han fallit ur ledet och kommit vilse? Och skulle faktiskt gå och fiska? Nehej, inga nöjen förrän under permissionen! Åskar får allt återvända till förläggningen!” ”Men Fiska är min bästa kompis och hon är alldeles borta. Jag MÅSTE hitta henne, och jag måste hitta hem.”

### ### ### ### ###

Den lilla hundvalpen fick tårar i ögonen. Lysmasken blev genast väldigt len i rösten. ”Så ja, så ja tag det nu så nätt.

Nu ska han inte sörja slaget innan det är förlorat! Detta ska befälet ta tag i genast och omgående! Lysmask Tyst Pojkvasker Larsson till er tjänst!” Han försvann snabbt in i stubben igen och kom genast ut med en stor lykta i handen. Han såg upp på Åskar.

”Nå var såg rekryten senast den andra hunden vid det synnerligen ovanliga namnet Fiska?” ”Hon är en kattunge, en flicka. Vi lekte kurragömma borta vid Långtombortom-mossen.” ”Vad i alla icke-uniformerade Lottor är det jag hör? DEN gården, nehej nu är krutet vått igen! Gammelgubben Karlsson brukade prata om smådjuren därifrån. De gick vilse i ett på hans tid, störde honom jämt i tjänsten.

Säg inte att jag ska få samma besvär!” Lysmasken lät mycket besviken och besvärad. ”Var det andra hundar och katter som Karlsson hjälpte?”, undrade valpen nyfiket. ”Nej gudbevars, det var ett par kaniner. En vit och en svart. Men nu var det ju inte det problemet gällde. Har han letat igenom området vid gården?” ”Ja, både inomhus och utomhus. Det var därför jag började leta i skogen och gick vilse.”

”Det ante mig”, muttrade Tyst Larsson, ”då får vi väl marschera runt hela skogen resten av dagen och spana efter den där katt trasan!

Tur jag tog lyktan! Nå då går vi genast. Avdelning framåt marsch!” Åskar tyckte den lilla lysmasken var ganska rolig,

han pratade så konstigt. men samtidigt var han lite läskig, humöret var inte det lugnaste, fast han var nog snäll ända. Larsson marscherade i takt

nerför trappan och röt ”Ett, två, tre, fyyyr! Höger, vänster, höger, vänster!” Alla hans små fötter trampade hårt och taktfast.

### ### ### ### ###

Lysmasken hade inte lika många fötter som en tusenfoting, men det var nog inte så långt ifrån. Och på alla hade han snörkängor,

precis som de där roliga människorna i gröna kläder som Åskar någon gång hade sett på långt håll någonstans i skogen.

Nästan hela trappan var avklarad då Tyst Larsson plötsligt snavade på kängsnörena till en av hans många kängor!

Det blev ett väldigt oväsen när han oväntat tappade balansen, handlöst föll nerför de sista trappstegen och hamnade i en liten hög på marken med benen alldeles i hoptrasslade. ”Vad i alla maskande malajer är detta för rättning i leden?!”, röt han ilsket.

”Vem är det som har glömt att knyta kängsnörena, så att jag snavar på dem?” Hunden gjorde förvånat stora ögon. ”

Men det är väl du själv som inte har knutit ordentligt?” ”Vadfalls, skyller soldaten på befälet, det strider mot reglementet!”,

skrek lysmasken argt, men sedan blev han vänligare när han såg att Åskar var lite rädd. ”Nej visst ja, det var ju så sant. Det är ju givetvis jag själv som glömmer att knyta någon av kängorna ibland.

Ja, de är ju ganska många”, erkände lysmasken. Så snart han knutit de lösa kängsnörena och kontrollerat de övriga gav de sig av.

Det blev ett mycket mer systematiskt letande än det som hundvalpen utövat. Skogsområdet kring stubben blev successivt noggrant genomsökt. Åskar började bli hungrig. Det hade gått ganska lång tid både på dagen och sedan han senast åt.

De stannade på en plats där det växte mycket bär och smaskade förnöjt på både blåbär och lingon.

Tyst Larsson kunde givetvis inte låta bli att påpeka att den lilla hunden både hade ett bristande bordsskick och åt för mycket.

Därefter fortsatte de sökandet. Valpen kände en märklig doft, som påminde om en stor hund- fast ändå inte. Sedan fick han syn på en stor brun buske. Och busken rörde på sig, trots att det var vindstilla!

”Titta, vilken konstig buske!” Då reste busken på sig!

### ### ### ### ###

”Buske kan du vara själv!”, morrade en mörk röst irriterat. ”Tyst!”, skrek lysmasken. ”Tyst kan du också vara själv!”, svarade busken-

som nu Åskar såg var ett djur. Ett väldigt stort och lurvigt djur, kanske en ovanligt stor hund! ”Jag heter faktiskt Tyst, din ohyfsade menige björn!” Det stora djuret såg förvånat ner på den lilla lysmasken. ”Det var det konstigaste namn jag någonsin hört.

Hur vet du föresten att jag heter Björn?” Hundvalpen tyckte att det stora djuret var lite otäckt- det var ju så stort! 

Masken var däremot inte det minsta rädd. ”Rättning i leden era oborstade infanterister! Ni ÄR ju en björn, det var ju det jag sa- hör upp ordentligt!” Då skrattade björnen så de dånade vida omkring i skogen. ”Javisst ja, det tänkte jag inte på! Fast jag råkar heta Björn också.” ”Mycket passande”, muttrade Larsson irriterat. Valpen trodde inte att någon som kunde skratta så högt och hjärtligt kunde vara farlig, fastän björnen var så stor. Hästar var trots allt också väldigt stora, och de var jättesnälla hemma på Långtombortom-mossen.

”Jag heter Åskar!”,

ropade han upp mot det stora lurviga ansiktet. ”Nej, hu då! Ska det bli åska nu igen?”, rös björnen som hette Björn. Då skrattade hunden, men lysmasken blev förstås arg. ”Nej nu får det vara nog med tramset! Han heter Åskar och så är det ingenting mer med det!

Vi letar efter en liten kattunge. Har menige Björn sett någon sådan?” Det stora lurviga djuret rev sig förbryllat i huvudet.

”Nej, jag vet inte riktigt. Få se nu, jag har sett älgar och råddjur, rävar och vargar, hjortar och grävlingar. Sen var det några jag inte kommer ihåg vad de kallas. Och så en gång såg jag lodjur, de är vackra dem! Men skrattunge har jag nog aldrig sett någon.” Valpen skrattade så han nästan kiknade och Tyst Larsson blev ännu mer ilsken.

fortsättning följer…

© Patrik Ek 2014

www.succek.com

Ett äventyr som arbetssökande

new-job-next-exit-how-to-recruit-retain-talent

Ett äventyr som arbetssökande:

Äventyret varande under en tid då mitt vanliga undersköterskearbete

hade överskridit gränsen till alldeles uppåt väggarna för mycket kaos.

Jag tog ett snabbt beslut att flytta på mig så snart som möjligt, helst innan.

Jag hittade nästan omedelbart en annan tjänst som verkade intressant.

Dagen efter fyndet ringde jag vederbörande chef

och eftersom jag gillade det hon berättade sökte jag tjänsten.

### #### ### ### ###

Dagen efter detta fick jag komma på intervju.

Det var söndag kväll när jag tog beslutet att flytta på mig och även hittade tjänsten på nätet..

När det blivit torsdag satt jag utanför chefens kontor och väntade på intervjun.

Det hela hade alltså gott väldigt snabbt.

Innan jag ens kommit till det här mötet var jag mycket positiv.

Men när jag väl satt där hade jag tyvärr kommit lite mer än en halvtimme för tidigt.

### #### ### ### ###

Varför?

Jag hade fått för mig att jag skulle vara på plats 13, men det var 13:30.

Det märktes tydligt att chefen inte riktigt uppskattade detta,

men skulle det ligga mig till last?

Själva samtalet gick mycket bra, men det var också en mycket skicklig chef-

jag kunde inte alls förutse vad det skulle leda till.

### #### ### ### ###

Urvalet var dessutom nästan som i en tävlingssituation.

Den som klarade denna intervju skulle få komma tillbaka för en ny!

Och under detta andra tillfälle skulle de tilltänkta arbetskamraterna

också få vara med för att ge sin bedömning.

Hur gick det då?

Jag gick INTE vidare till andra chansen.

Slutsatsen är och var mycket enkel: jag var helt enkelt inte tillräckligt bra

för att få anställningen.

Eller vad tror du?

© Patrik Ek 2015.

www.succek.com