Kurragömma och Kängsnören:
del 2 av två.
”Har hela regementet blivit som tokiga! Inte skratt- KATT! De liknar lodjur, fast de är mycket mindre!” Björnen såg lite skamsen ut.
”Jaså på så sätt. Jag tror jag hör lite dåligt. Jag är nog inte så klok heller är jag rädd”, men så sken han upp.
”Ni kunde ju fråga gamle Bröl, han vet allting!” Hunden skrattade igen ”Ha, ha vilket roligt namn!” Lysmasken gav honom en bister blick och vände sig åter till Björn. ”Vem är denne Bröl och var hittar vi honom? Nå, tala ut!” Var visste inte björnen, men däremot att det var en stor, gammal och klok älg som hette Bröl. De förstod att det inte var så mycket att välja på.
De fick ta och leta efter både kattungen Fiska och älgen Bröl på samma gång.
De tackade björnen för hjälpen och traskade vidare. Ja, det vill säga att Åskar snarare skuttade fram på hundvalpars vis och Tyst Larsson marscherade på sitt högljudda militäriska sätt. De letade sig allt längre in i skogen, allt längre bort från både lysmaskens stubbe och Långtombortom-mossen. Det böljade skymma så sakteliga och Larsson tände sin lykta. Åskar blev allt tröttare i benen
och ville allt oftare vila sig, vilket givetvis uppfattades som mycket irriterande av hans följeslagare. De såg inte till några djur alls,
inte som mycket som ett knott ens. Det var bara skog överallt. Det var väldigt påfrestande för dem båda. De tog en paus mellan fyra höga träd, som stod i en klunga. Lysmasken höll upp sin lykta, men de kunde inte se vare sig grenar eller krona där de kisade i dunklet.
”Vilka höga träd!”, sa den lilla hunden imponerat. ”Jag är minsann inte gjord av trä unge man!”, hördes då plötsligt en mäktig stämma från ovan. De båda rastande blev båda mycket överraskade och lite skrämda. ”Vem talar, stig fram!”, röt Larsson- men han lät inte fullt så stursk som han kanske ville.
### ### ### ### ###
Då sänkte sig ett väldigt skräckinjagande huvud ner någonstans däruppifrån. Den lilla valpen hade inte sett något så hemskt i hela sitt liv! Det var ju ett stort monster! Han dök ner bakom en stor sten och gnällde ängsligt. Fast han kunde inte låta bli att nyfiket snegla upp på monstret. Det såg nästan ut som en jättestor häst och hade något som liknade en bagges horn- fast betydligt större och hemskare-
på huvudet. ”God kväll herr älg”, sade lysmasken respektfullt, vilket gjorde hunden än mer osäker. Om den barske masken var så undfallande, då måste ju monstret vara väldigt farligt. ”God kväll herr lysmask”, mullrade monstret, ”Är ni ute och patrullerar tillsammans med en sådan liten unge? Ni borde veta bättre. Sådana små ska gå och lägga sig så här dags!” ”Det är sant herr älg, men lille Åskar har gått vilse
och vi letar också efter hans lilla vän Fiska.” Det jättelika djuret ruskade på sin väldiga krona. ”Oj, oj! Vad är nu detta för en röra.
Har lysmasken blivit tokig? Först talar ni om åska och sedan om att fiska. Och vad var det där om att gå vilse och leta efter någon?
Snälla ni, jag trodde alla lysmaskar hade någorlunda ordning på sig! Förklara er tack!” Masken såg först lite osäker ut när han tittade upp på det betydligt större djuret, men sedan vaknade hans dåliga humör till liv igen. ”Tyst! Vid alla oladdade musköter! Han har missförstått det hela alldeles! Åskar är den lilla rädda valpen bakom stenen. Och han gick vilse när han letade efter kattungen Fiska! Uppfattat?!”
Då brölade den kronprydda djuret så marken skakade och hela skogen blev knäpptyst! Den lilla rädda hunden bakom stenen dök förskräckt ner i skydd igen. Han darrade av rädsla. ”Ingen, absolut INGEN talar om för skogens konung när han ska vara tyst!
Om inte det är sant heter jag inte Bröl och är ingen älg!”, vrålade älgen ilsket.
### ### ### ### ###
Då förstod äntligen Åskar vem det var de träffat. Det var den älg som björnen Björn hade sagt visste allt och kunde hjälpa dem att hitta Fiska. Och fast han var så rädd, så kröp han ändå fram för att försöka prata med den gamle älgen. Han ville ju så gärna hitta sin käraste vän och intalade sig att han måste vara modig. ”Ursäkta mig herr älg”, försökte han säga högt och tydligt-
men det som kom ur munnen var nästan
bara ett pip. Men älgen Bröl både såg och hörde hundvalpen, trots att han var mycket förargad på lysmasken.
”Ser man på, den ängslige unge mannen kommer fram till slut, nå vad vill du lille vän? Kalla mig gärna för Bröl!” Det väldiga djuret hade också en väldig stämma, men nu lät han mer vänlig än något annat. Valpen drog djupt efter andan och stålsatte sig. Sedan berättade han i ett svep allt som hänt sedan han själv börjat leta efter Fiska när de lekte kurragömma och avslutade med att så artigt han kunde be älgen om hjälp.
Bröl fnös och skrapade med sina väldiga hovar, han vände sig till lysmasken. ”Varför förklarade ni inte med en gång att det var så det gick till, utan att vara oförskämd och allt?!” ”Jag råkar heta Tyst- Tyst Pojkvasker Larsson! Och är inte DET sant så hette inte gammelgubben Karlsson”, svarade lysmasken vresigt. Älgen nickade allvarligt. ”Jaha, just det, Lysmasken Karlsson, se DET var en BRA lysmask det!” Larsson mumlade något ohörbart. Bröl brydde sig inte om honom, utan sänkte sig jättelika huvud till Åskars nivå. ”Det var ju tur att ni kom till mig, lille vän!
För inte så många skiften av skuggorna sedan, då det ännu var ljust, var jag uppe vid den lilla sjön som inte ligger långt ifrån Långtombortom-mossen.
Jag hade tänkt ta mig ett dopp, men där satt en liten katt och fiskade. Jag fick ABSOLUT inte störa henne!”, skrockade älgen.
### ### ### ### ###
”Ja, DET måste ha varit Fiska, det är den mest envisa lilla kattunge man någonsin sett, det säger alltid Råma!”,
skrattade den unga hunden högt. ”Vid alla trasiga kantiner! Det var ju just snyggt, då får vi marschera hela vägen tillbaka till utgångspunkten igen! Och i det här mörkret och jag som skulle ha gått Vakten! Det är ju typiskt!”, gnällde Tyst Larsson vresigt.
”När det gäller er, herr lysmask, kan det göra mig det samma, men för lille Åskar här ställer jag gärna upp. Du får gärna rida på min rygg upp till sjön lille vän!”, sa älgen. Hundvalpen hoppade omkring och gläfste i rena glädjen. Medan Larsson såg allt surare ut.
Bröl tittade ogillande på honom, men sedan mjuknade han plötsligt. ”Nåja, det ska vara för gamle Karlssons skull och för att jag börjar se lite dåligt i mörker. Du får sitta på mitt huvud, men bara om du lyser upp vägen ordentligt med lyktan!” Lysmasken var inte överförtjust direkt, men så fick det ändå bli. Det var ett märkligt ekipage som raskt tog sig fram mellan träd, buskar och snår, över stock och sten, uppför och nerför kullar genom skogen denna sena kväll. Många generationer av skogens djur skulle senare komma att berätta hemska historier om ett enormt monster med lysande ögon högst upp på huvudet, på vilket det red en elak liten dvärg- och annat liknande trams.
När de till slut kom fram till den lilla sjön hade natten infallit.
De hittade en liten kattunge som låg och sov vid strandkanten, omgiven av några sjöfåglar, grodor och en fet liten vattenråtta.
Katten Fiska hade varken fångat dem eller någon fisk. Fisken i sjön hade lärt sig att hålla sig undan efter Fiskas många fiskafängen där. Och de andra djuren hade lagt sig där av beskyddande instinkter- eller bara för att söka värme.
### ### ### ### ###
Det blev ett mycket kärt återseende mellan de båda vännerna Åskar och Fiska! Han blev så glad att se henne att han glömde att vara arg på henne. Det borde han ha varit, för hon hade helt glömt bort kurragömma leken och börjat fiska istället.
Och när hon väl börjat fiska slutade hon inte i första taget, särskilt om hon inget fick. Älgen Bröl tog farväl och sa att nu tänkte han minsann ta sig det där doppet! Han beordrade lysmasken att följa de båda smådjuren den sista biten hem till Långtombortom-mossen. Tyst Larsson förstod att lyda order,
även fast han helst själv gav dem. Åskar tackade Bröl för hjälpen och sedan gick de sömnrusiga iväg mot gården. De andra djuren där hörde på långt håll att någon var på väg. Lysmasken var VÄLDIGT sur nu, över allt han tvingats utstå. Han marscherade och klampade samt röt sin taktramsa så det hördes vida omkring. ”Ett, två, tre, fyyyr! Höger, vänster, höger, vänster!” Dessutom snubblade han hela två gånger på sina bristfälligt knutna kängsnören. Med de rasande utropen ”Vid alla smällfeta sergeanter!” och ”Vad i alla skottlösa kanoner är det för rättning i leden?!” skyllde han på de andra, innan han insåg att felet var hans eget. De båda ledardjuren på bondgården,
som var en gammal häst och en äldre ko, det vill säga Grålle och Råma kom och mötte det lilla sällskapet som hördes så väl. Ännu en gång blev det ett mycket kärt återseende. Alla djuren på Långtombortom-mossen hade varit väldigt oroliga för hundvalpen och kattungen. Och som de hade letat efter dem! Lysmasken fick väldigt mycket beröm för sin föredömliga insats. Så mycket att han helt glömde att vara argsint längre. Ledardjuren var så lättade över smådjurens hemkomst att de också glömde att skälla på dem, trots att de varit så obetänksamma.
### ### ### ### ###
Och lysmasken traskade hemåt, glad och väldigt nöjd med sig själv. Jo, han traskade faktiskt- inte marscherade. Och inte en enda gång snubblade han på kängsnörena. När han närmade sig sin stubbe hade han rentav börjat vissla. En hare som bodde i närheten hörde honom och tittade ut. Haren var helt övertygad om att han måste drömma. Inte kunde väl den där vresiga masken vara på så gott humör?
Snipp, snapp, snut och så var sagan slut!
© Patrik Ek 2014
www.succek.com
Succek.com 