Gott Nytt Hjälpande År 2015!

New_Year_background

Gott Nytt Hjälpande År 2015!

2015 kommer att bli det Hjälpande året och Uppmärksamhetens år,

då jag hjälper så många jag kan och hinner,

samt uppmärksamheten på SuccéK.com överträffar alla förväntningar!

thanks

Ett hjärtligt Tack till min fantastiska familj,

alla lysande läsare,

 alla suveräna sponsorer

och superba samarbetare!

© Patrik Ek, SuccéK.com 2014.

www.succek.com

Annonser

Visst är det Jul igen!

IMAG3308

Visst är det Jul igen!

Denna ”Julbibel” är från 1995, men är ack så aktuell ännu i dag!

Jag känner väl igen mig i ”allt som rör Julen och dess biverkningar

från oktober till mars”- som Richard Fuchs uttrycker det.

Boken är väldigt roligt och kan med gott samvete läsas när som helst på året.

Så vitt jag kan bedöma har författaren inte missat något alls när det gäller att skoja om julen.

Det skulle möjligen då vara baksidan av högtiden,

det vill säga alla dem som INTE kan eller får fira en god jul.

Men det är å andra sidan knappast något att skoja om!

Läs och skratta och dela sedan med dig av ditt överflöd till dem som inget har!

© Patrik Ek, SuccéK.com 2014

http://www.succek.com

Julklapp i Efterskott!

Snöallergi,

eller Jultomtens Värsta Bakslag.                                     

Den här historien börjar hemma hos självaste jultomten. Det finns många skilda åsikter om var den riktiga jultomten bor. En del tror på nordpolen och andra håller på finska Lappland. Jag vet var han bor, men jag har lovat att inget säga. Orsaken till att ingen vet exakt var tomten bor är ju förstås att det skulle bli för mycket nyfikna som strök omkring på hans marker annars. Tänk dig själv vilket spring det skulle bli om alla visste exakt var jultomten bodde. En hel del ovälkomna tjuvar skulle det nog tyvärr bli också. Allt jag kan säga är att tomten bor mycket lång norr ut, där ingen människa ännu har satt sin fot. Hemma hos jultomten ser det ut som om det vore vinter året om, men det är det förstås inte. Det är bara det att det är så kallt att snön ligger kvar hela året. Där har ni anledningen till att tomtar är så varmt klädda. Den röda färgen syns också bra i snöyran, så det är ingen större risk att någon går vilse i ödemarken.

När den här historien tilldrog sig var det vinter och bara fjorton dagar kvar till julafton. Det var en alldeles särskilt kall och snörik vinter. Ja det var nog den värsta snövintern på 100 år minst. I alla fall vad jultomten kom i håg. Så här dagarna innan jul var det som vanligt massor att göra. Både för nissarna i leksaksverkstaden och för tomten själv.  De jobbade från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Nu var det tidig morgon och alla sov ännu. Klockan skulle stramt slå sju och då var det dags för samtliga att stiga upp. Jultomten låg och snarkade högljutt i sin stora säng. Den knarrade irriterat tillbaka. Den stora väckarklockan tickade godmodigt. Julmössen, som varit ute på sin nattliga ostrunda, kom krypande in genom springan nere i vänstra hörnet på dörren. De traskade lugnt och stilla, viskande till varandra, för att inte störa, över golvet och in i sitt bo innanför hålet under sängen. Utanför fönstret vräkte snön ner. Rätt var det var skrällde väckarklockan i gång! Det var en sådan där gammal klocka som man drar upp och som har två metallkupoler högst upp, och som en liten metallpinne slår som en galning på när det ringer. Jultomten vaknade med ett ryck och såg sig yrvaket omkring i rummet.

 

Han undrade först var han var och varför, och vilken dag och vilken årstid det var. Han vräkte undan täcket och såg ut genom fönstret. ”Javisst ja, det är ju julafton snart!” Och så nös han. ”Jag håller visst på att bli förkyld, ja det passar sig inte”, mumlade tomten yrvaket. Han reste sig med stor möda ur sängen och gick bort till sitt godmorgonbord. Där hade han en spegel, ett handfat, en kanna med vatten, en bit tvål och sin skäggborste. Varje morgon hade han sin godmorgonstund vid sitt godmorgonbord. Utan den stunden blev det ingen god morgon, och för all del ingen god dag heller. När godmorgon stunden var över och skägget kammat och borstat började han klä på sig sin röda kostym. Det knackade på dörren och en nisse tittade in. ”Är du vaken tomtefar?” Tomten log brett. ”Javisst Nisse!” Och så nös han så det dånade. ”Håller tomten på att bli förkyld?”

”Ja det verkar inte bättre, men jag kommer snart ut och äter frukost.” Nissen gick igen och tomten gjorde sig färdig. Sist av allt tog han på sin röda luva. Den har han på sig ute så väl som inne, men inte när han sover. Och så gick han ut till stora salen där tomtegummor och nissar höll på att duka fram en stor frukost. Tomtarna äter alla stora mål tillsammans. I det stora huset finns det plats för de flesta tomtarna. Både sov och ätplats. Det är bara några stalltomtar och lappmarkstomtar som bor ute i renstallen. Fast de bor där mest för att de själva vill. De trivs inte så bra inne i hus. ”Godmorgon tomtefar!”, ropade alla nissar och gummor. ”Godmorgon”, svarade tomtefar och så nös han så att gröttallrikarna hoppade. Alla gummorna och nissarna tittade förskräckta på honom. ”Jag håller nog på att bli förkyld tyvärr”, sa han bekymrat som svar till alla undrande blickar. Samtliga slog sig ner runt det stora salsbordet och började låta sig väl smaka av risgrynsgröt och mjölk, skinksmörgåsar, svagdricka och så klart varm glögg. Runt bordet pågick ideliga diskussioner om allt ifrån tomtefars snuva till problem med leksakstågsmaskinen i verkstaden. Tomten själv hörde inte mycket av vad som sades. Han började bli riktigt bekymrad.  Han kände sig väldigt snuvig, men ändå inte riktigt som en förkylning. Tänk om han höll på att bli ordentligt sjuk! Och till självaste julafton till på köpet! Det gick ju inte för sig, han måste åka till tomtedoktorn! När så tomten ätit färdigt kallade han till sig den äldste nissen. ”Jo förstår du Gammelnisse, jag måste åka till tomtedoktorn innan min snuva blir värre, men jag vill inte oroa de andra i onödan. De har ju så mycket annat att bekymra sig över.” Gammelnissen nickade allvarligt. ”Vi säger att vi måste åka till posten, det ligger ju åt samma håll.”

Sagt och gjort. De gick ut i snön för att hämta storsläden och renarna i stallet. Så fort de kom ut började jultomten nysa så alldeles förskräckligt. Han nös och han nös, och han nös så att han inte kunde göra någonting alls, utom att nysa. Gammelnissen fick ta fram släden och spänna för renarna själv. Tomtedoktorn bor också långt norr ut, fast närmare människornas värld. Han tar emot både tomtar och snälla troll, och till och med en och annan människosame eller lapp. Doktorn brukar också ställa upp som veterinär när det behövs. Det är dock inte så ofta eftersom tomtar har en väldigt god hand med både friska och sjuka djur. När slädekipaget var klart klev gammelnissen och jultomten ombord. Tomten nös så mycket att han inte ens kunde säga ”Hopp alla mina renar!” Nissen fick försöka smacka på renarna i stället. Först hände ingenting, men sedan fattade Rudolf, som var den äldsta och klokaste renen, galoppen och så bar det iväg! Färden gick först över först över gnistrande vita och öde snöfält. Tomtefar nös så att det ekade över vidderna. Och precis innan den stora nordanskogen med sina jättegranar började så lyfte den stora släden. Högt upp i luften! Det är många som har funderat sig gråhåriga över hur jultomtens släde egentligen kan flyga. Beror det på tomten, släden eller renarna?

Ingetdera och alltihop skulle man kunna säga! Det är den speciella magi som hör julen till som är hemligheten. Släden måste kunna flyga, och det snabbt, för att hinna runt till alla barn i hela världen  på julafton. Och till en del barnsliga vuxna också för den delen. Nu drog renarna som aldrig förr, som om de kände på sig att det var brått. Kanske blev de stressade av att tomten nös nästan utan avbrott. När de nådde nordpolens poststation hade det slutat snöa. Gammelnissen gick in efter posten. Det var flera säckar, som alltid kring jul. Tomten fick hjälpa till att bära, antingen han var sjuk eller inte, för att det skulle gå snabbare och för att Gammelnisse inte skulle bli helt slutkörd. Nordpolens postmästare kände till en huskur mot förkylning. ”Du ska dricka massor av te, bryggt på surströmming, och äta mycket vitlök till.” Tomten både rös och nös. De tackade för sig och for vidare. Det var en lång väg till tomtedoktorn, även fågelvägen. Under färden gick gammelnissen igenom checklistan inför julafton. De kunde ju lika så bäst göra något nyttigt. Tomtefar nös instämmande för allt som var gjort. För varje punkt på programmet som inte hunnits med nös han oroligt så det gungade i släden.

Till slut var de äntligen framme hos tomtedoktorn. Inne i väntrummet var det precis fullsmockat. Det blev en väldig uppståndelse när självaste jultomten klev in. Tomten log bara godmodigt som han brukar, och så nös han! Då blev det tyst, för tomten nös så det skallrade i fönstren. Tomtedoktorn tittade ut från sitt behandlingsrum. ”Är det någon som har släppt in en elefant?”  Det uttalandet utlöste en del munterhet, men nu blev Gammelnisse arg. ”Elefant kan doktorn vara själv, men jultomten har blivit så förkyld att han inte ens kan säga god jul ens!” Då blev doktorn genast allvarlig. ”Oj då! Då är det väl bäst ni stiger på med en gång. Jag blev just färdig här!” De klev in i behandlingsrummet och möttes av ett litet troll med gipsat ben och krycka. ”Ta det nu försiktigt Bulleribull, inga vilda lekar på minst en vecka!”, sa doktorn förmanande. Trollet bara suckade tungt till svar. ”De där bustrollen har ofta anledning att komma hit, särskilt nu i vintertider”, skrattade tomtedoktorn och tog fram sitt stetoskop. Han gjorde en grundlig undersökning av tomtefar. Nu tycker du kanske att det var konstigt att ingen av dem som satt i det proppfulla väntrummet protesterade när tomten fick komma in före dem, utan att han behövde vänta alls. Det hade varit konstigt i människornas värld, men i tomtens är man inte lika stressad och egoistisk. Dessutom var det ju självaste tomten, och inte vilken Tomtesson (det samma som Svensson i vår värld) som helst! Tomtedoktorn lyssnade på tomtefars lungor, på hjärtat, magen och för säkerhets skull även på fötterna. Han lade undan stetoskopet och tog fram ett mikroskop. Han tog ett blodprov som han tittade på genom mikroskopet. Och han tittade på tomtens skägg genom ett förstoringsglas. Hela tiden muttrade doktorn ”Hm, hm” eller ”Åhå” och jultomten nös så att luvan svajade.

När undersökningen var färdig sa tomtedoktorn: ”Goda nyheter tomtefar! du är inte förkyld.” ”Vad då inte förkyld? Jag nyser ju värre än Storbergatrollet!”

”Hm, ja det är tyvärr en dålig nyhet också, du har blivit allergisk:”  Jultomten nickade dystert. ”Mot vad då?” Tomtedoktorn öppnade fönstret och böjde sig ut. Han tog en näve snö som han höll upp framför näsan på jultomten. Resultatet blev en enorm nysning! Doktorn stängde fönstret igen och såg allvarligt först på gammelnissen och sedan på tomten. ”Snöallergi, är jag rädd.” Stackars tomtefar! Han bröt nästan ihop fullständigt. ”Snöallergi! Vilket bakslag för en jultomte! Det är ju inte klokt! En tomte som nyser av snö! Och det är bara fjorton dagar kvar till julafton. Jag som älskar snö! Doktorn måste hjälpa mig, finns det inget botemedel?” Tomtedoktorn lade pannan i djupa veck, han såg verkligen beklagande ut.

”Det enda jag vet som man kan göra är att flytta långt söder ut, långt bort från snön.” Det blev nästan för mycket för tomten. Han sjönk ner på en stol och stirrade ut genom fönstret. ”Söder ut? Söderhavet? Jultomten i bastkjol eller badbyxor? Nej, det går ju inte!” Han blev snabbt alltmer dyster och nös lite håglöst. Gammelnisse viskade till tomtedoktorn att det skulle nog ordna sig, tackade och betalade med en påse pepparkakor, det vanliga arvodet, och släpade sedan ut den nysande tomten. Ingen sa något under hela den långa färden hem. Allt som hördes var bjällerklang och nysanden. Gammelnisse tänkte att han sannerligen inte viste hur det skulle ordna sig. Snöallergi! Han hade då aldrig hört på maken! Vilket elände.

Det blev förstås ett väldigt ståhej när de till slut kom hem och talade om den dåliga nyheten. Var och varannan försökte truga på jultomten mediciner, goda råd och hästkurer. Alla ville hjälpa honom, fast ingen någonsin hört talas om snöallergi innan. Men tomtefar bara tackade nej till alla erbjudanden om hjälp och muttrade bara något om sitt största bakslag. Han gick nysande in på sitt rum och stängde dörren om sig. Ingen vågade störa honom, för de hade aldrig sett tomten så ledsen förut. Han brukade ju alltid vara så glad. Resten av den dagen blev det inte mycket gjort vare sig i tomtens hus eller i leksaksverkstaden. De som inte satt och grubblade över hur de skulle kunna hjälpa tomten, de blev hela tiden störda av hans dånande nysningar. Tomten ville inte ens komma ut och äta kvällsmat, och då blev alla ännu mera oroliga. Han brukade då minsann aldrig missa kvällsmaten. Gammelnissen hade vandrat fram och tillbaka i stora salen sedan han och jultomten kom hem. Han hade grunnat och funderat så att han fick flera nya gråa hår i skägget av allt grubbel. Nu satt han djupt försjunken i sina tankar och rörde knappt sin kvällsmat. Det glada och livliga stoj som brukade råda runt bordet var som bortblåst. Det var tyst så när som på en katt som låg och snarkade under salsbordet och tomtens ideliga nysningar. När gammelnissen hörde snarkningarna under bordet kom han äntligen på en lösning! I vanliga fall skulle ingen ha hört kattens små snarkljud, men i den i stort sett kompletta tystnad som rådde lät det som ett helt troll låg och sov under bordet. ”Nu har jag det!”, sa Gammelnisse triumferande, varpå alla som försökte äta, det var inte många, satte gröten i halsen. ”Den klokaste jag vet, förutom jultomten, jag själv och tomtedoktorn är den gamle Trollgubben i nordanskogen. Han borde ju kunna hjälpa oss!” Alla stirrade förskräckta på gammelnissen. Den gamle Trollgubben i nordanskogen var nämligen känd som det elakaste gamla trollet norr om Sydpolen som någonsin funnits. ”Men han är ju farlig!”, sa en tomtegumma nervöst. ”Han har väl aldrig hjälpt någon?!”, ropade en tomtenisse från kortsidan av bordet. Gammelnissen lade bestämt armarna i kors. ”Då får det väl bli första gången nu då, den ska väl komma någon gång den med!” Alla runt bordet skruvade oroligt på sig. Ingen ville ha med ett riktigt elakt troll att göra, kanske inte ens för jultomtens skull. ”Jag förstår att ni räddharar inte vågar, så jultomten och jag får väl åka själva!”, sa Gammelnisse surt och reste sig för att gå. Då reste sig den allra yngsta tomtenissen. ”Jag följer med!” Alla stirrade oförstående på den lille nissen. Även gammelnissen kom lite ur fattningen. ”Du Lillnisse? Vågar du det?” Pojken skakade på huvudet. ”Nej, men jag följer med ändå! Jag vill hjälpa farbror tomten.” Gammelnissen sken upp som en sol. ”DET är vad jag kallar för MOD! Kom så går vi och hämtar tomtefar.” De andra tomtarna satt skamsna kvar vid bordet och visste inte vad de skulle säga eller göra. Gammelnisse och Lillnisse var ivriga att komma iväg så snart som möjligt, helst med en gång. Nästa dag var det bara tretton dagar kvar till julafton. Det var med andra ord minst sagt brådskande. Jultomten måste bli frisk snabbt! Gammelnissen knackade på tomtefars dörr.

”Kom ut! Vi ska åka till gamle Trollgubben i nordanskogen och få dig frisk!” Först hördes bara nysningar inne ifrån rummet, men sedan öppnades dörren på glänt. Tomten fick harkla sig flera gånger innan han kunde säga något, och när han gjorde det var hans röst var alldeles skrovlig. ”Jag mår inte bra, den här snöallergin är hopplös. Och åker till det där vidriga trollet det gör jag då aldrig!” Han avslutade med en nysning. ”Jamen tänk på alla barnen, vi måste i alla fall försöka något!”, vädjade Lillnisse. Och när tomten tänkte på hur ledsna alla barn skulle bli för att han inte kom eftersom han var sjuk, blev han plötsligt beslutsam. ”Du har alldeles rätt Lillnisse, vi åker med en gång!” Alla tre lämnade huset i all hast och gick ut till renstallet. Storsläden gjordes i ordning för andra gången den här dagen. Alla de andra tomtegubbarna och gummorna sprang omkring som tokiga och försökte på alla sätt hjälpa till med att förbereda avfärden. De skämdes väl över att ha verkat så fega och hjälplösa förut, och trodde väl att de kunde gottgöra det nu. Följden blev bara att det blev en enda röra av tomtar, renar, seldon och en massa annat som både hade och inte hade med saken att göra. Det var nog tur att tomtefar också hjälpte till och lyckades reda ut röran, trots att han hela tiden nös så det ekade. Den här gången fick Lillnisse igång slädekipaget. ”Hopp alla tomtens renar!”, ropade han. Det hade hunnit bli mörkt, men det gjorde just ingenting. Rudolfs röda mule sken lika julaktigt som alltid, och det röda skenet reflekterades mot snön så det blev riktigt ljust omkring dem. De körde så snabbt att snön virvlade som en snöstorm efter släden. Lillnisse tyckte att det kändes som om släden stod still och att det var snölandskapen som drog förbi dem i en hisnande hastighet. Han tyckte det var riktigt spännande, trots att det knappast var någon nöjestripp.

Rätt som det var var de framme vid den stora nordanskogen med jättegranarna. Renarna hade låtit släden flyga fram både på marken och i luften. Även de kände av stundens allvar. Gammelnisse styrde släden mot skogens östra del där det största berget låg och som Trollgubben bodde i. Den östra delen var mer dyster än den övriga skogen. Den var mer snårig, risig och stenig och ganska välbefolkad av troll. De tycker om att bo sådana skogar, och sådana brukar ju också kallas för trollskogar. Det var knivigt att ta sig fram för slädfararna. De var tvungna att ta sig fram på marken eftersom skogen hade en så tät vegetation att man inte kunde orientera sig från luften. Släden fastnade också ofta på grund av denna rika växtlighet, och alla stenar. Hela tiden nös dessutom jultomten. När de äntligen kom fram till det stora berget var både renar och tomtar helt utpumpade. Det var näst intill becksvart och Lillnisse var så rädd att han skakade. Tomten lade en tröstande hand på hans axel. Gammelnissen gick fram till bergets fot och skrek för full hals: ”Hallå trollgubbe! Öppna berget, det är jultomten som kommer!” De hörde ett väldigt mullrande, som de först trodde var åskan, men som de sedan hörde var ett väldigt skratt. Trollgubben skrattade så att det dånade i hela berget. Lillnissen klamrade sig förskräckt fast vid tomtefar. ”Jultomten kommer aldrig hit, försök inte!”, skrattade trollet. ”Öppna och se efter själv!”, ropade gammelnissen. Trollgubben skrattade ännu värre, men nu började berget röra lite på sig. Sakta men säkert höjdes hela det väldiga berget upp i luften, och fram ur dunklet under det tittade trollgubben fram. Det var ett mycket stort och väldigt fult gammalt troll. Hans stora skägg var alldeles fullt av grön mossa och en vissen gran satt på hans stora näsa. Hans klargula ögon vidgades av förvåning när han såg det tre tomtarna. ”Nåväl, inte är det många som vågar sig hit, men här har jag självaste jultomten med små kamrater i släptåg. Det måste vara något VÄLDIGT speciellt om tomten kommer va?”, mullrade trollgubben.

”Just det, och för att gå rakt på sak så har tomtefar fått snöallergi och vi vill be dig om hjälp så att han kan bli frisk!”, sa Gammelnisse. Då skrattade trollet så att marken skalv värre än den värsta jordbävning. Skulle JAG hjälpa tomten? Jag hjälper aldrig någon!” Nu blev Lillnisse arg, rentav så arg som en liten tomte kan bli, vilket för övrigt är väldigt sällsynt. Han gick fram och sparkade trollet mitt i hans väldiga mage, som hängde ut över bergskanten som ett extra berg. ”Då får du inga julklappar ditt dumma troll!” Både trollgubben och de andra tomtarna stirrade förvånat på den lille nissen, det var väldigt modigt gjort. Det var kanske också väldigt dumt. Trollgubben hämtade sig emellertid snabbt från sin förvåning och hånlog brett. ”Men huu så hemskt då! Men vet du, jag har aldrig fått några julklappar!”, och så skrattade han elakt så att berget stängde igen med en smäll om honom. Jultomten nös så att han hoppade högt, men han kom samtidigt på en idé. Han skrek för full hals: ”Om du hjälper mig så ska du nog få julklappar!” När tomten blev tillfrågad senare hur han kom på den tillsynes befängda idén att ge någon som var elak julklappar, sa han att det var det där hoppet han gjorde. Ingen kan väl fortsätta vara elak om den kan hoppas på julklappar? Trollet slutade omedelbart att skratta och berget öppnades igen. Trollet tittade fram, och nu såg han riktigt häpen ut. Han såg, med ett nästan osäkert ansiktsuttryck, på jultomten.

”Skulle jag få julklappar? Riktiga julklappar? Med papper om? Och skriva önskelista?”, nu lät han nästan inte elak ens. ”Alldeles riktiga julklappar”, lovade tomten. Då tog trollgubben och bröt av granen från sin näsa och pekade på tomtefar med den. Tomten nös lite osäkert. Trollgubben mumlade några konstiga ord och vipps fylldes granen av ett rött ljussken! Det röda ljusskenet träffade jultomten som om granen varit en märklig lykta. Tomten kände sig först lite konstig, men sedan snabbt mycket bättre. Trollet viftade med granen och släckte den som när man släcker en tändsticka. Sedan log han faktiskt riktigt snällt. ”Då ses vi på julafton då tomten”, och med ens var han försvunnen in i berget igen och berget var stängt. De tre tomtarna såg lite förvirrat på varandra. Allt tycktes plötsligt ha gått så fort, det kändes nästan overkligt. Tomtefar tog upp en näve snö och höll den framför näsan. Ingenting hände! Han var botad! De tre tomtevännerna åkte glada och lättade hem. De sjöng julvisor hela vägen, sällan hade en sådan julglädje hörts så vida omkring i denna kalla nord. Det var nästan morgon när de kom fram, och du kan tro att det blev en väldig uppståndelse när alla fick höra den glada nyheten. Jultomten var botad från sin snöallergi och hans värsta bakslag var över! Tomtarna ställde till med en stor fest och det blev inget vettigt gjort den dagen heller. Men dagen därpå var det tolv dagar kvar till julafton och alla arbetade som aldrig förr. Allting blev klart redan dagen före dagen före dopparedagen! Och så blev det ytterligare en glad och god jul! Och den gamla elaka Trollgubben i nordanskogen då? Ja han fick sina utlovade julklappar och efter det så blev han mycket snällare. Han blev så småningom känd som det snällaste gamla trollet norr om Sydpolen som någonsin funnits!

© Patrik Ek, SuccéK.com 2014,

http://www.succek.com

Välkommen tillbaka till SuccéK.com!

mms_img447731660

Välkommen tillbaka till SuccéK.com!

Nu tar jag, Patrik, upp den röda tråden där jag lade ner den i början av december.

Lite dammig är den allt- tråden alltså.

Nedanstående är vad ni kan förvänta er, möjligen i denna ordning:

Vilka som är Jultomtens 6 Hemligheter för att få framgång,

En Julklapp i Efterskott,

Vilken verksamhet som SuccéK.com är ständig Sponsor för

och en avslutning inför det Goda Nya  Året 2015!

God Fortsättning och Läsning!

© Patrik Ek, SuccéK.com 2014.

www.succek.com