Kurragömma och Kängsnören:
del 1 av två.
Det var en gång för inte så särskilt länge sedan en liten vit hundvalp som hette Åskar.
Han hette så eftersom han var född en natt då det åskade. Han bodde på en bondgård som hette Långtombortom-mossen.
Den är vad människorna skulle kalla en ödegård, som ligger mycket långt in i den allra djupaste skogen- långt bortom den stora mossen.
På denna ödegård hade det inte bott några människor sedan ungefär en så där åttio vintrar. Men där var inte obebott.
Nej, inte alls. Det bodde en massa djur på Långtombortom-mossen, av alla möjliga slag- som brukar finnas på bondgårdar.
Där fanns bland andra kor och tjurar, hästar, grisar, ankor, höns och tupp, får och getter, katter och hundar, kaniner, gäss och möss.
Det fanns också några andra djur, som jag kanske berättar om en annan gång. Alla djuren var vänner och hjälptes åt att själva
sköta om den gamla bondgården. Det gick oftast bra, även om inte alla kom helt perfekt överens alltid. Några av djuren var barn
eller andra ättlingar till de djur som bott tidigare på gården. Andra var mer nytillkomna.
Alla djuren var ursprungligen sådana som blivit övergivna av elaka människor. Det fanns också dem som själva rymt ifrån sina ägare,
då dessa varit väldigt dumma mot djuren. Nästan alla äldre djur i hela landet kände till ödegården och kunde berätta för de yngre om den. Men människorna hade för länge sedan glömt bort den, och det var kanske lika bra det.
Åtminstone en gång i veckan kom det nya djur till gården, som ville söka sig en bättre tillvaro än hos djur fientliga ägare.
Värst var det under höstarna, då alla som blivit övergivna efter sommaren kom. Vintrarna var den jobbigaste tiden för djuren
och sålunda räknade de också tidens gång med hjälp av dem.
### ### ### ### ###
Åskars bästa vän på gården var en liten kattunge flicka som hette Fiska. Hon hade fått det namnet eftersom hon älskade att fiska.
Båda djuren var ganska nya på Långtombortom-mossen, men de hade varit så små när de fick hjälp av en snäll räv att komma dit
att de inte mindes vare sig sina föräldrar eller ägare. Denna dag då sagan utspelar sig var det sommar och Åskar och Fiska lekte för fullt.
Just nu var det älsklings leken kurragömma. Det var Fiskas tur att gömma sig och hon sprang iväg med ett glatt jamande.
Åskar blundade och räknade hört.
”Ett, fem, sjutton, femtielva, två, nittio, tre hästar och en anka. Nu kommer jag!” Och med detta vilda rop for han iväg och letade.
Nosen gick över marken som en överenergisk dammsugare. Men han var så ivrig att han ibland bara letade med synen- vilket gick sämre. Dessutom var det så mycket andra lukter än kattens att det inte var helt lätt. Han letade överallt kring gården. I buskage, bakom träden,
i det höga vildgräset, på den stora åkern, bakom stenar och bland ängsblommorna. Precis överallt. Till slut var han alldeles trött
och måste vila sig en stund.
”Var kan hon vara någonstans? Jag får kanske leta inomhus också.” Efter en kort paus satte han igång.
Hundvalpen letade efter kattungen i ladugården, boningshuset och alla bodarna, i stallet och på ladan, i hundkojorna,
i alla hinkar och tunnor. Precis överallt inomhus. Men det var helt hopplöst. Fiska var som bortblåst.
Åskar var tvungen att vila sig igen, det var jobbigt att sno runt så här. Han funderade igen.
Var i hela fridens dar kunde flickan hålla hus? Kanske var han tvungen att leta i de närbelägna snåren
och skogen utanför bondgårdens område? Det var väl likaså gott, hon måste ha gömt sig där någonstans.
Valpen började söka igenom snåren och den del av skogen som låg precis intill Långtombortom-mossen. Han letade och letade,
inte ett enda blad eller en enda sten missade han. Det hjälpte emellertid inte. Ingen Fiska fanns där någonstans.
Träden började stå allt tätare ju längre bort från gården han kom. Snåren minskade och den verkliga skogen tog vid.
Åskar nosade sig raskt vidare och sökte överallt med blicken. Det var fasligt vad mycket träd det fanns att gömma sig bakom.
Och vad mycket dofter det var överallt, fast inte luktade det väl katt här- eller? Nej inte gjorde det väl det?
Den lilla hunden förirrade sig allt längre in den rikliga grönskan i sin iver att försöka hitta katten.
Rätt var det var, just som han började bli lite trött igen, insåg han att han inte kände igen sig längre. Inte det minsta.
Åskar hade gått vilse! Han såg sig förvirrat omkring. Vilket håll hade han kommit från egentligen, och vilket håll skulle han nu gå åt? Hundvalpen satte sig på en gammal stubbe för att ta igen sig och försöka få klarhet om vad han skulle ta sig till.
Knappt hade han satt sig, förrän han hörde någon skrika! Åskar lyssnade uppmärksamt. Konstigt, det lät faktiskt som stubben skrek åt honom, men han kunde inte höra vad- det lät ganska dämpat. Satt han på stubbens mun? Han reste sig och genast öppnades en liten dörr där han nyss suttit och dinglat med sina bakben. Den lilla dörren flög upp med en smäll och ett litet rasande ansikte tittade ut.
”Vad i alla skottlösa kanoner är det för rättning i leden?!” En liten lysmask stirrade ilsket på honom.
”Nå, vad menas med detta? Vad i hela Bohus bataljon ska det vara för bra med att sitta på mitt tak och dessutom blockera dörren? Vafals? Svara genast!”
### ### ### ### ###
Hundvalpen var både överraskad, nyfiken och lite rädd. ”Det var inte meningen, jag var lite trött. Och jag visste inte att du var där inne.” ”Tyst!”, skrek lysmasken. Åskar blinkade överraskat, men vågade nu inte säga mer. Det lilla djuret inne i stubben blev då ännu argare
och kom ut på den lilla trappa som ledde runt stubben. Det var väl märkligt att inte Åskar hade sett den innan? ”Har han ingen hyfs och fason alls under uniforms mössan? Tala ut”, röt lysmasken. ”Men jag skulle ju vara tyst”, invände hunden försiktigt.
”Nej, nej! Jag HETER ju Tyst!” Då började valpen skratta. ”Ha, ha- det var ett roligt namn!” ”Roligt? ROLIGT!
Jag ska säga unge herren att jag tycker om när det är tyst! Och så sade gammelgubben Karlsson alltid
”Tyst pojkvasker” när jag pratade för mycket!” ”Vem var den där gubben sa du”, frågade hunden nyfiket.
Den argsinta lysmasken Tyst blev genast lite lugnare. ”Jo det var min styvfar, kan man säga. Han bodde här när jag flytta in som liten.
Mina föräldrar ville att jag skulle lära mig ett riktigt jobb! Och det fick jag göra hos Lysmasken Karlsson.” ”Jaha, och jag heter Åskar.” ”Vadfalls? Vad är det för illa putsade kängor?! Det åskar ju inte det minsta, det är vackert väder ju!” ”Nej, nej”, skrattade valpen,
”jag HETER ju Åskar.” ”Jaha, det var ju också ett namn! Nej nu får han allt gå hem! Jag har inte tid att stå här och babbla.
Jag måste gå Vakten snart!” Då blev Åskar lite ledsen. ”Men jag hittar ju inte hem. Och inte hittar jag Fiska heller.” ”Vad menas?
Har han fallit ur ledet och kommit vilse? Och skulle faktiskt gå och fiska? Nehej, inga nöjen förrän under permissionen! Åskar får allt återvända till förläggningen!” ”Men Fiska är min bästa kompis och hon är alldeles borta. Jag MÅSTE hitta henne, och jag måste hitta hem.”
### ### ### ### ###
Den lilla hundvalpen fick tårar i ögonen. Lysmasken blev genast väldigt len i rösten. ”Så ja, så ja tag det nu så nätt.
Nu ska han inte sörja slaget innan det är förlorat! Detta ska befälet ta tag i genast och omgående! Lysmask Tyst Pojkvasker Larsson till er tjänst!” Han försvann snabbt in i stubben igen och kom genast ut med en stor lykta i handen. Han såg upp på Åskar.
”Nå var såg rekryten senast den andra hunden vid det synnerligen ovanliga namnet Fiska?” ”Hon är en kattunge, en flicka. Vi lekte kurragömma borta vid Långtombortom-mossen.” ”Vad i alla icke-uniformerade Lottor är det jag hör? DEN gården, nehej nu är krutet vått igen! Gammelgubben Karlsson brukade prata om smådjuren därifrån. De gick vilse i ett på hans tid, störde honom jämt i tjänsten.
Säg inte att jag ska få samma besvär!” Lysmasken lät mycket besviken och besvärad. ”Var det andra hundar och katter som Karlsson hjälpte?”, undrade valpen nyfiket. ”Nej gudbevars, det var ett par kaniner. En vit och en svart. Men nu var det ju inte det problemet gällde. Har han letat igenom området vid gården?” ”Ja, både inomhus och utomhus. Det var därför jag började leta i skogen och gick vilse.”
”Det ante mig”, muttrade Tyst Larsson, ”då får vi väl marschera runt hela skogen resten av dagen och spana efter den där katt trasan!
Tur jag tog lyktan! Nå då går vi genast. Avdelning framåt marsch!” Åskar tyckte den lilla lysmasken var ganska rolig,
han pratade så konstigt. men samtidigt var han lite läskig, humöret var inte det lugnaste, fast han var nog snäll ända. Larsson marscherade i takt
nerför trappan och röt ”Ett, två, tre, fyyyr! Höger, vänster, höger, vänster!” Alla hans små fötter trampade hårt och taktfast.
### ### ### ### ###
Lysmasken hade inte lika många fötter som en tusenfoting, men det var nog inte så långt ifrån. Och på alla hade han snörkängor,
precis som de där roliga människorna i gröna kläder som Åskar någon gång hade sett på långt håll någonstans i skogen.
Nästan hela trappan var avklarad då Tyst Larsson plötsligt snavade på kängsnörena till en av hans många kängor!
Det blev ett väldigt oväsen när han oväntat tappade balansen, handlöst föll nerför de sista trappstegen och hamnade i en liten hög på marken med benen alldeles i hoptrasslade. ”Vad i alla maskande malajer är detta för rättning i leden?!”, röt han ilsket.
”Vem är det som har glömt att knyta kängsnörena, så att jag snavar på dem?” Hunden gjorde förvånat stora ögon. ”
Men det är väl du själv som inte har knutit ordentligt?” ”Vadfalls, skyller soldaten på befälet, det strider mot reglementet!”,
skrek lysmasken argt, men sedan blev han vänligare när han såg att Åskar var lite rädd. ”Nej visst ja, det var ju så sant. Det är ju givetvis jag själv som glömmer att knyta någon av kängorna ibland.
Ja, de är ju ganska många”, erkände lysmasken. Så snart han knutit de lösa kängsnörena och kontrollerat de övriga gav de sig av.
Det blev ett mycket mer systematiskt letande än det som hundvalpen utövat. Skogsområdet kring stubben blev successivt noggrant genomsökt. Åskar började bli hungrig. Det hade gått ganska lång tid både på dagen och sedan han senast åt.
De stannade på en plats där det växte mycket bär och smaskade förnöjt på både blåbär och lingon.
Tyst Larsson kunde givetvis inte låta bli att påpeka att den lilla hunden både hade ett bristande bordsskick och åt för mycket.
Därefter fortsatte de sökandet. Valpen kände en märklig doft, som påminde om en stor hund- fast ändå inte. Sedan fick han syn på en stor brun buske. Och busken rörde på sig, trots att det var vindstilla!
”Titta, vilken konstig buske!” Då reste busken på sig!
### ### ### ### ###
”Buske kan du vara själv!”, morrade en mörk röst irriterat. ”Tyst!”, skrek lysmasken. ”Tyst kan du också vara själv!”, svarade busken-
som nu Åskar såg var ett djur. Ett väldigt stort och lurvigt djur, kanske en ovanligt stor hund! ”Jag heter faktiskt Tyst, din ohyfsade menige björn!” Det stora djuret såg förvånat ner på den lilla lysmasken. ”Det var det konstigaste namn jag någonsin hört.
Hur vet du föresten att jag heter Björn?” Hundvalpen tyckte att det stora djuret var lite otäckt- det var ju så stort!
Masken var däremot inte det minsta rädd. ”Rättning i leden era oborstade infanterister! Ni ÄR ju en björn, det var ju det jag sa- hör upp ordentligt!” Då skrattade björnen så de dånade vida omkring i skogen. ”Javisst ja, det tänkte jag inte på! Fast jag råkar heta Björn också.” ”Mycket passande”, muttrade Larsson irriterat. Valpen trodde inte att någon som kunde skratta så högt och hjärtligt kunde vara farlig, fastän björnen var så stor. Hästar var trots allt också väldigt stora, och de var jättesnälla hemma på Långtombortom-mossen.
”Jag heter Åskar!”,
ropade han upp mot det stora lurviga ansiktet. ”Nej, hu då! Ska det bli åska nu igen?”, rös björnen som hette Björn. Då skrattade hunden, men lysmasken blev förstås arg. ”Nej nu får det vara nog med tramset! Han heter Åskar och så är det ingenting mer med det!
Vi letar efter en liten kattunge. Har menige Björn sett någon sådan?” Det stora lurviga djuret rev sig förbryllat i huvudet.
”Nej, jag vet inte riktigt. Få se nu, jag har sett älgar och råddjur, rävar och vargar, hjortar och grävlingar. Sen var det några jag inte kommer ihåg vad de kallas. Och så en gång såg jag lodjur, de är vackra dem! Men skrattunge har jag nog aldrig sett någon.” Valpen skrattade så han nästan kiknade och Tyst Larsson blev ännu mer ilsken.
fortsättning följer…
© Patrik Ek, SuccéK.com 2014
http://www.succek.com
